Vi backar tillbaka i tiden - drygt hundra år.

BÖNDER äger kallblod som används till alla slags körslor.

ADELN äger hästar av olika raser. Kallblod till tyngre arbete, vagnshästar av raskare slag till transporter och så ridhästar för att vara märkvärdig - statussymbolen

De högre stånden har åsikter om hästars egenskaper och vad som behöver förbättras. Det var grevar, militärer och folk med makt och pengar som ville förändra rasstandard. De tog sig rätten att stämma an tonen - de visste vad som var bäst. Det var även de själva som ofta producerade hästmaterialet "som var bättre".

Jämför gamla tider med de maktstrukturer som idag beslutar att satsningar på travston ska begränsas till att omfatta märrar till och med 7 års ålder. Även om ston får tävla till 10 år.

Det är inte ägarna till varmblodsmärrar som skriker efter snabba generationsväxlingar - nej nej. Det är nämligen de personer som sitter i maktstrukturen - ex avelsföreningar, travsällskap, STC etc - som vill begränsa stonas framfart genom att gasa på ett håll och bromsa på ett annat!

Är förbättringsmani ett tecken på att de värnar om sporten eller är deras beslut mera en indikation på att de driver frågor i egen sak?!

Förr i tiden var det primära målet för travsällskapen att skapa raska hästar och god körkonst. Medlet var tävlingar i trav. Travsällskapen finns kvar.

Jag måste ha missuppfattat hela grejen - handlar inte travet om att tävla med hästar i första hand?! Eller är det som för hundra år sedan att tävlandet är sekundärt. Om det handlar om avel så ligger jag väldigt illa till - Örjan är ju kastrerad ...