Vetenskapen visar att användning av bett ger upphov till skador på lanerna. Lanerna är "skyddade" med en tunn slemhinna som intet på något vis kan ta emot och dämpa/fördela tygeltrycket som påverkar bettet.
Om du rider och hästen blir rädd för nåt, studsar till och du tvingas ta tag för att hindra hästen från att dra eller för att inte själv falla av - då uppstår ett ryck i bettet som fortplantas till mun och slutligen landar någon stans mot munslemhinnan. När rycket möter lanerna blir effekten densamma som om man själv får ett slag (i liknande storlek) mot smalbenet. Det tar svinont, benhinnan sväller upp och det blir blått av blödningen.
Om vi fortsätter att slå oss på smalbenet kommer det till slut att uppstå för många benhinnerektioner och en bensporre uppstår, en slags benpålagring. Det samma uppstår i hästens mun vilket gör livet ännu mer problematiskt för hästen. Kläm på en smäll på den utväxten så känns det ännu värre....
Veterinärprofessor Cook roade sig med att undersöka hästkranier på museum. Han kollade på 74 underkäkar som fanns på 4 olika museum. Käkarna kom från hästar som var 5 år eller äldre. Bland dessa fanns det även vildhästar som aldrig haft bett i munnen. Han undersökte även underkäkar från 35 zebror.
Och hur såg då resultatet ut? Inga zebror hade bensporrar. Vildhästarna hade inga bensporrar. 55 hästar (74%) visade sig ha bensporrar - vanligtvis på båda lanerna.
Så här kommenterade veterinärprofessor Cook sina resultat - snabböversatt av mig:
"Läsare kan försöka föreställa sig hur smärtsamt det måste vara för en häst med bensporrar på lanerna i munnen, att dagligen fortsätta bli "kontrollerad" av en bit järn. Inte undra på att hästar skakar på skallen, öppnar sina munnar och "undviker bettet" på ett oänligt antal olika sätt."