För 5 år sedan

fick tidningen Equipage (nr 7, 2011) följande fråga från en läsare:

"Hej redaktionen!

Kan ni hjälpa mig med att besvara en fråga jag funderat en del på? Man brukar säga att anledningen till att en häst skummar i munnen är att den arbetar rätt men stämmer det verkligen? Hälsningar Sofia"

För 15 år sedan

fick tidningen Dressage Today (August, 2001) en liknande fråga från en läsare. Svaret fick veterinär Robert Cook att skriva följande till tidningen  (snabb översättning av mig):

”Bäste redaktör

Med respekt för era spalter, tillåt mig ge ett alternativt svar på läsarens fråga angående dreglets betydelse på betslade hästar under träning.

När jag skriver det här har jag på mig min veterinärhatt som jag burit i 49 år. Jag vill på ett ogenerat vis avslöja att jag under de senaste 12 månaderna även haft påm mig en försäljarkeps i egenskap av styrelseordförande i Bitless Bridle Inc.

 Dr. Stephen Soules svar överensstämmer med en mångårig tradition som säger att dreglandet är en dygd, inte det motsatta. Domarna han konsulterat instämde och deras åsikt var att en häst som producerar skummande saliv är "en glad, välbetslad och avslappnad häst." De bekräftade även att en sådan häst skulle poängsättas högre än en som inte dreglade.

Tyvärr verkar vare sig Dr Soule eller domarna känna till forskningen jag publicerade för två år sedan (Cook, 1999). Den studien förklarar varför dreglande under träning är vare sig en dygd eller vice versa, utan ett fysiologiskt resultat av att placera en eller flera främmande föremål (bett) i munnen. Att dregla skummande saliv är endast en av ett antal reflexersvar som man kan förvänta som resultat.

Förutom reflexsalivering, uppstår andra reflexer som inkluderar rörelser i läppar, käke och tunga. Bettet bryter den lufttäta förseglingen av läpparna. Till följd av detta får luft tillträde till munhålan och - i avsaknad av mat – tillåts saliv försvinna ut. Ofta leder bett till en mun som ärligt talat är öppen och en häst som gör tillfälliga sväljrörelser.

Alla dessa är fullt normala matsmältningsresponser. De är lämpliga för en häst som äter.  Men om hästen utövar arbete så är inga av dessa responser önskvärda. För det fysiska arbetets djupa andetag ställs krav på en uppsättning helt motsatta responser. Munnen ska vara stängd och läpparna förseglade. Det ska inte finnas luft i munnen och munnen bör vara relativt torr, inte blöt. Käke och tungan ska vara stilla så att det inte uppstår några störningar på luftvägarna till följd av ständiga rörelser i mjuka gommen och struphuvudet.

Slutligen, med avseende på något som bettryck tyvärr är bra på, så ska inte heller nacken vara kraftig böjd eftersom en sådan huvudposition försämrar andningen ännu mera. 

Av ovanstående kan utläsas att bett som kontrollmetod ger upphov till en  grundläggande konflikt. Bettet  förvirrar den arbetande hästen neurologiskt genom att olämpligt stimulera matsmältningssystemets reflexer vilket allvarligt försämrar andningen. Liksom oss själva, så kan hästar antingen äta eller jobba fysiskt. De har inte utvecklats till att kunna göra både ock på samma gång.

Dregling är ett yttre synligt tecken på att matsmältningssystemets reflexer har triggats igång. Det är en olämplig aktivitet som är opassande hos en häst i arbete. Men hästen ska inte beskyllas för felet eftersom det orsakas av metoden för kontroll.

Lyckligtvis så finns ett nytt bettlöst huvudlag som förbättrar kontrollen och tillåter dressyrhästar att prestera bättre, utan att behöva kämpa med  bettets många nackdelarna. Det är en  smärtfri metod, som botar många hästar som lider av bettorsakad  trigeminal neuralgi (headshaking syndrome).

Eftersom huvudlaget även är kompatibelt med hästens fysiologi under arbete och inte stör andningen så representerar det ett betydande framsteg inom ridkonsten och hästens välfärd (www.bitlessbridle.com).

Det enda hindret för användning av  bettlösa huvudlag i dressyrtävlingar är den nuvarande FEI-förordning som kräver obligatorisk användning av bett. Då inga bett krävs i de farligare terrängritterna eller hoppningsdiscipliner, så är det svårt att förnuftsmässigt begripa bakgrunden till bettvång på dressyrhästar.  Vi får hoppas att FEI snart kommer att överväga att revidera dressyrreglerna och rätta till detta missförhållande. ….(nedkortad av utrymmesskäl)

Cook rundar av med att från “The New Method of Dressing Horses” från 1743 (!!) citera William Cavendish, hertig av  Newcastle:

"...Det är inte en bit av järn som gör att en häst förstår, för om det var så så skulle bettillverkarna vara de bästa hästkarlarna;  Nej, det är konsten att dra ändamålsenliga lärdomar... och inte lita till en okunnig bit järn som kallas bett; Jag kan garantera att jag kan skapa en  perfekt häst med en nosgrimma utan bett, bättre än vad vilken man som helst kan göra med sitt bett utan nosgrimma. Så högt kan, korrekt använd, nosgrimman skattas. Jag dresserade en ”barb” i Antwerpen, med en nosgrimma utan bett och han gick fantastiskt fint, och det är den sanna konsten, och inte okunnigheten och dåraktigheten bakom konstigt utformade bett”.

För 273 år sedan 

skrev Cavendish om bettlös inridning och det var 17 år sedan Cook presenterade sina första forskningsresultat kring bett. Det har hänt mycket sedan dess kan man ju hoppas - eller står det still?!

För 5 år sedan fick Sofia det här svaret i Equipage: http://www.equipage.se/varfor-skummar-hasten-i-munnen/

/Kerstin