Våren är en fin tid. Allt som försvunnit i snön under vintern dyker upp nu. Allt som hästarna inte tuggat i sig ligger tillsammans med deras dynga i tunga blöta högar som inte går att kratta ihop, ej heller lyfta.

För att slippa se eländet långsamt torka så väljer jag att sela ut hästen. Inne på banan är det sommar men här är det is med luft inunder. Ni vet - ena steget håller isen - andra steget låter det knak och hästen trampar rakt igenom 8 cm is, därefter följer 7 cm tomrum och steget avslutas med underminerad mark som gör att hoven hamnar på trekvarten ytterligare en decimenter längre ner. 

Såna nivåskillnader är rena fyndet för Norrlands alla kiropraktorer. Tur att man skrittar för en nivåskillnad 25 cm mellan isatta framhovar kräver rörlighet i manken... Och det som inte var smidigt det bröts upp med våld till en ofrivillig överrörlighet.

I hagarna finns det stråk av gegga som tar tag i hästbenen. Som sugproppar tar de av skorna  för att sedan svälja dem - oavsett storlek eller utformning. Precis allt går ner. Skriver på anslagstavlan vad som är borta. Ligger bra till i vinter. Bara en doja försvunnen - de andra hann jag få tag i.

Fåglarna lever rövare. Plockar hästhår som ligger i drivor på backen, resten kliar i mina ögon, näsa och mun. Hår sitter fast i kläderna och fyller dammsugaren. I öronen har man grus och ner i stövelskaften rinner allt blött som hästen kastar på en.

Livet är en fest, alla dar i veckan... Största festen har den nyduschade hästen som väl ute i hagen kastar sig i backen om och om igen tills hela kroppen är insmetad med norrländsk lera.

Tack för kaffet ....