Lotta - min kusk - har låtit mig låna hennes manskapssadel. Det känns i ändan!...
Jag lärde mig rida i en mansskapssadel. Cellminne är nåt som kroppen minns och när min rumpa dunsade ner i manskapsadeln på Örjans rygg - då mindes jag känslan i sittbenen...
Lotta har ridit in alla hästar med manskapssadeln. Hon har t o m ridit provlopp och kval med manskapssadel... undrar hur mycket läder hon har i rumpan...
- Den sitter så bra, bred anläggning över hela ryggen. Perfekt!
Vare sig jag eller Örjan var speciellt imponerad - inte de första minutrarna i alla fall. Örjan tyckte det var mycket på ryggen och ormade sig lite. Själv tyckte jag det kändes som att sitta och gnugga sittbenen mot en köksstol - utan dyna.
Men det gick till sig efter ett tag. Sadelns satt som en smäck på Örjan och han trivdes så till den milda grad att han fick för sig att baja tre gånger. Han brukar för det mesta knipa igen och välja att - ganska puckat - baja när han kommer in i boxen igen. Men nu spatserade han så glatt med sitt halvmetersövertramp och jag rullade fram och tillbaka på "köksstolen". Känslan som då uppstår mellan sittben och sadel fick mig att tänka på en helt sann historia från en tävling ute hos Bränna Karin, Svartbjörsbyn, Boden (nuvarande Western Farm) för väldigt länge sedan.
Tävling var en slags orientering där man skulle ta sig till olika punkter i skogen, på vissa ställen skulle man sadla av och rida barbacka för att senare återvända, sadla och rida vidare.
Jag tävlade men en gammal travhäst som hette JALÖR och han hade väldigt bråttom - speciellt hemåt. Minns att jag tog mig runt men inte så mycket mer för tankarna var på helt annat håll - jag tänkte nämligen på Bucklan - känd som NIPA BARTs tränare - som hade fått en drömlottning eftersom hon skulle tävla med DINO.
DINO var en kronhäst, 174cm hög med ett förflutet inom försvaret där mången puckad beväring försökt rida till honom. Även officerare hade gjort sitt för att fördärva psyket på den store svettfuxen med stamtavla där det stod f 1958 e. Biarritz - Largo. Hästen var snäll men hade lite skoj för sig.
Bucklan är lika reslig som mig - 165 cm - med en vristspänst av sällan skådat slag. En bra egenskap när man kommer till en kontroll där man efter avsadling ska ta sig upp och fortsätta barbacka... Hajar du!? Hur tar man sig upp på en häst som 174 cm hög!
Nå, det fixade Bucklan utan problem och red iväg sittandes på motorsågen - jo, ungefär så kändes det att sitta på DINOs knotiga rygg. Men hon hann inte så långt förrän DINO fick för sig att ta rygg på de andra som var på väg hemåt. Och iväg for han med Bucklan på ryggen. Svårstoppad som han var, så slutade med att ekipaget fick stopp vid stallet. Bucklan arg som ett bi, högröd i nyllet (och garanterat i ändan också!) gör en halv bakdelsvändning och skickar på DINO en fetsmäll och galopperar iväg för att ta sig till de kontroller som skulle genomföras. Så snor hästen igen och Bucklan återvänder till stallet och ger en reprissändning på vänd och dra iväg. Denna gång betar hon av sina kontroller och lyckas ta sig till avsadlingskontrollen som nu är en påsadlingskontroll. Upp med sadel och upp på hästen och sedan fullt blås hem.
Jo, de snodde ihop det. Där syntes Bucklans vinnarskalle första gången. Men det syntes också på hennes sätt att gå att priset som betalades ut den gången, var i form av rejäla ridsår som det säkert tog veckor att läka ihop.
Så länge rider inte jag! Och absolut inte barbacka på en motorsåg! Lottas manskapssadel är för övrigt stämplad 1925 och hörde hemma på I4 och längst ner på valvet syns en otydlig märkning som ser ut som KASS. Tro nu inte att den är kasserad - nej nej - KASS betyder Klarar Alla Slags Slapprumpor!