Benny Jonsson - vår hund som kommer från Foskros, Idre, Dalarna - fick en parningsförfrågan som han tackade ja till. Tiken i fråga hade dock problem med hosta så månad efter månad gick utan att hon dök upp. Himla otur för Jonsson... han fick aldrig para sig ...

I tisdags kastrerade vi hunden hos veterinären som alltid är beredd på allt.

- Vad har du 5-56 till? undrade gubben när han såg sprayflaskan stå på fönsterkarmen inne på kliniken.

- Är dina tänger rostiga? fyllde jag i medans mina ögon spanade runt i lokalen.

Vi fick ett mumlande svar. Haha.

Kom att tänka på distriktveterinärernas gamla lokal. Det måste ha varit veterinärerna själva som skötte städningen där för där var det en slags trött oordning som gällde. Allt funkade men det skulle säkert varit trevligare om det varit lite prydligare om man så säger.

Tankarna far vidare till korvtillverkare som i mjölförrådet lagrade vinterdäck och där dålig vetilation gjorde att det hängde mögelgardiner i ventilationstrummorna. Miljö och hälsoskydd skrev meterlånga rapporter men alla åt korven och ingen blev sjuk.

Jonsson blev kastrerad och det gick utan problem. Jag har fullt förtroende för veterinären med rostlösningsspray i fönstret. Stygnen sitter på ett torrt och fint sår. Inte gör det något om det är lite skit i hörnen. För bättre det än ett rent helvete...

Och vips for tankarna till djursjukhuset som byggdes upp vid Bränslan i Boden för ganska många år sedan. Det hann knappt börja så lades det ner. Veterinären hade djursjukhus även på annan plats i södra Sverige och fick av elaka tungor  smeknamnet - eller rättare sagt öknamnet - "Rånaren". Där var det fint ska gudarna veta. det var så rent och prydligt att man nästan tog av sig skorna i farstun...

Hur det nu var så var vi dit med Holger Holmlund. En jättefin och lovande slädhund med fina ledaregenskaper. Han hade diskuterat om en ben med sin brorsa Vingmuttern. Det slutade med att Vinge nöp Holger runt ena framknät. Det blev inget värre än ett litet sår vid leden - inget att orda om och hunden var inte ens svullen. Men ordentlig som jag var så fick jag för mig att kolla upp framknät - för säkerhetsskull. Det var dumt...

Rånaren tog emot oss och dum som vi var så sa vi ju att det var ett ledarhundsämne. det blev röntgen och vi fick se röntgenplåtarna med en chipfraktur stor som en flugskit. Och Rånaren sa att här behövdes det stiftas och jag frågade och fattade aldrig problemet. Och det gjorde för övrigt inte Holger heller.

Så det blev stift, gips och jättebandage och återbesök för bandagekoll. Efter två gånger fattade jag vad det gick ut på - lägga om ett bandage som satt som en smäck och ta 600 kr för besväret. Så jag lade om bandaget själv. Och sedan skulle stiften bort och då skulle det på nya bandage. För att göra en lång räkning kort så slutade med att vi fick höra att den där lilla flugskitstora flisan nog måste ha resorberats på något vis...

Det lustiga var att på det kliniskt rena stället såg jag aldrig någon annan patient. Det var så ödsligt när jag var dit med hunden. Och extra ödsligt blev det i plånboken när Rånaren ville ha betalt - över 12 000 spänn!

Holgers lilla skada inträffade ett par månader efter vi bestämt oss för att säga bort alla försäkringar på hundarna - vi hade ett hundspann var. Haha! Men sett i backspegeln så var det beslutet rätt i alla fall. Det är bättre att hålla hunden frisk än att satsa på en heltäckande försäkring!

Och en annan lärdom är att det inte är ordningen på kliniken som styr hundens egen sårläkningsförmåga!