Tänk dig att du gillade hästar. Att du ville jobba med ridhästar. Att du drömmer om att gå utbildning på Flyinge och att allt det här slår in. Vilken lycka!

Men det finns drömmar som börjar i dur och slutar i moll. Eller drömmen som blev en mardröm, det beror lite hur man ser det. Följande historia är helt sann och har precis inträffat.

En tjej avslutar ridgymnasiet på Flyinge med mycket goda vitsord. Så goda att hon snabbt blir erbjuden jobb hos en känd dansk tävlingsryttare med sällsynt dåligt omdöme men med väldigt god duperingsförmåga.

Tjejen tar med sig morsan när hon åker över till Danmark för att titta på nya jobbet. Arbetsgivaren är en ung mycket trevlig man som visar damerna runt på gården som inte går av för hackor. Vilket ställe! Vilken trevlig människa!

Jodå, han kan hjälpa tjejen utveckla sin ridning, han kan hålla lektioner för henne.

Jodå, visst går det fint att ta med egen häst.

Jodå, tjejen ska få rida många hästar så hon får rutin.

Jodå, hon ska få följa med på tävlingar.

Det var väldigt mycket jodå. Men verkligheten blev något helt annat.

Tjejen - som från början säkert kände sig smickrad över att få ett så fint jobberbjudande - högg tag i arbetsuppgifterna med friskt mod och full av entusiasm. Vi lite luttrade äldre hästflickor anade ugglor i mossen ... och varningslamporna började lysa ganska snart ...

Hennes arbetskamrater  - som skulle vara 2 men bara var en - byttes ut med rasande fart och ibland fanns det inga andra som arbetade där. Nu började jobbet tära på henne. Att vara helt ensam och skotta skit och fodra 28 hästar - det är ingen lek. Vi i gråhåriga gänget såg ganska snart mönstret och kunde räkna ut vad det var för en filur tjejen fått jobb hos. Åk hem!

Tjejen tog stort ansvar, tänkte först på arbetsgivarens hästar och sedan på sig själv. Fick nya arbetskamrater som stod ut någon kort period sedan försvann de. Så hon kunde vara helt ensam i veckor med så många hästar. Vi gråhåriga försökte förklara att det inte är normalt - att arbetsgivaren utnyttjade henne. ÅK HEM!

Tjejen grät av utmattning när hon ringde till mamma. Klagade hos arbetsgivaren som lovade - jodå, hon skulle få hjälp, jodå fodret skulle vara framkört, jodå, hon skulle få någon ledig dag om hon kände sig sliten. Jodå, kom in och ät hos oss ikväll så slipper du laga mat. Vi gråhåriga började förstå hur han duperade henne och fick henne att stå ut ett tag till. BE HAN FARA ÅT FANDERS - ÅK HEM DIREKT!

Jodå, det var mycket snack och lite verkstad och efter drygt ett halvår så är tjejen helt slut. En gymnasist som varit på sitt första jobb inom drömyrket och som utnyttjats så till den milda grad. Kanske hon trodde att det var fel på henne när hon inte orkade? Vad tänkte hon när hon slet som ett djur från morron till kväll, helt ensam?

Jag vet inte vad jag ska säga. Det är rent upprörande. Vilka referensramar har hon fått? Kanske hon tror att det är så här det är att jobba inom hästsporten. Vilket det bevisligen är hos vissa arbetsgivaren. Men det finns en annan sida också där det finns kollektivavtal skrivna med lantarbetareförbundet, där antalet passhästar är reglerat och arbetstiden likaså.

Det var med stor glädje jag tog emot meddelandet att tjejen och hästen nu kommit över gränsen till Sverige och bokat transporten hem. Och vad gäller den danske arbetsgivaren så får man väl hoppas att han i sitt nästa liv slipper vara anställd hos en som sig själv...