För några år sedan deltog jag i ett innovationsprojekt med utvalda företag i Norge och Sverige. Norska varvsindustrin fanns representerad och för dem handlade de om att på ett begåvat vis konvertera fiskefartyg till andra verksamheter med bättre lönsamhet. Många fiskebruk har lagts ner och ett alternativ som skymtade i horisonten - förutom gas och oljeindustri - var norska statens beslut om att sätta stopp för kungskrabbans utbredning söderut.
Kungskrabban är en gigantisk städmaskin på havets botten. Inplanterad i nordliga sovjetiska vatten av sovjetiska staten som en livsmedelsreserv, fick jag lära mig. Nu visade det sig att livsmedelsreserven kunde föröka sig så in i bomben att de sabbade fisknät och bara vällde fram efter havsbotten in i norska vatten som en jättelik osynlig innovationsarmé.
Norska staten hade beslutat att nu får det vara stopp. Kungskrabban skulle fiskas och inte få spridas längre söderut än - tja jag minns inte exakt var. En ny industri var alltså i startgroparna. En möjlighet var alltså att återanvända fiskebåtar till att hantera annan fångst.
Pratade en hel del med konstruktörerna från varvsindustrin. Fiskefartyg är ju för mig ett helt okänt område. Fick veta hur upplägget var på stora fiskeindustrifartyg ute till havs. Försökte begripa hur stora kungskrabborna var och framför allt hur tusan det skulle gå till att avliva dem. Det var en handfull kvinnor med i projektet och min fråga togs först som ett skämt men för mig var det blodigt allvar.
Jag är en konsument och ställer krav på hanteringen av råvaran i alla produktionssteg. Kyckling supportar jag inte då jag vet hur avlivningen går till på brolierfabrikerna. Oavsett om det är en ko, höna eller krabba så är det vår skyldighet att snabbt taga dem av daga. Och sättet att avliva ska vara effektiv med avliva som fokus - inte prioritera tekniken på att först få ut bästa bitarna av kroppen.
Konstruktören förstod efter ett tag vad jag ville att han skulle ta hänsyn till vid utformning av en kungskrabbeindustri. Vi konsumenter har mycket stor makt i slutänden - gillar vi inte hanteringen så kan vi köpbojkotta. Han förstod.
Så har det då gått ett par år. Har sett på tv hur nordnorska kustfiskare fått hela näten intrasslade och förstörda av kungskrabbor. Rattade in Discovery här en dag och fick se hur det går till på Berings hav när den amerikanska fiskeflottan hämtar upp kungskrabbor. Fulla tinor, ner med fångsten i tankar i båten och sedan in i hamnen där de levande krabborna lastas av och en och en tas emot på löpande bandet:
Det är benen som är det matnyttiga - kroppen används som gödsel... personalen tar tag i benen och sträcker ut dem på var sida om kroppen. Benen nyps fast i den ställningen med kroppen mitt på bandet. Så åker krabban levande vidare in mot dubbelsågen som kapar av benen utmed kroppen. Benen far hitåt och kroppen far ditåt. Punkt.
Krabbfiskarna är hjältar i sitt farliga slitsamma jobb. Hjältarna räknar pengar samtidigt som själva hanteringen av levande varelser tangerar gränsen. Om en rutten torsk langas ner i fartygstankarna så att krabbor dör av toxiner - ja då reagerar räkneapparaten. Inte annars.
De gossar som står vid löpande "avlivningsbandet" på fabriken - funderar de någonsin över vad de gör? Eller är det så att krabbor måste få en röst så de kan skrika, innan vi människor reagerar över hur vi hanterar annat liv?!
Hur vi än vänder och vrider så sitter rumpan bak. Vi får alltid chansen att välja och själva motivera våra handlingar. I stort och i smått. För mig är det direkt motbjudande att äta crabsticks som avlivats och producerats på detta vis. Jag vägrar vara konsument och delaktig i dylika processer.