Resan till Stockholm innehöll besök och möten med dockmakare, verktygsmakare och utställningsdesigners.
Ute på Adelsö hos dockmakare Katti Abrahamsson skulle en docka anpassas till en häst med sadel och en riddarrustning. Det var en beställning till ett museeum och i slutänden skulle det bli en konstgjord häst i naturlig storlek, på den en nytillverkad medeltida riddarsadel. På den skulle en riddare sitta, i normalbyggd man 175 cm lång iförd tidsenlig nytillverkad klädsel och riddarrustning. I ena handen skulle han hålla sin lans och han skulle sitta avslappnad i sadeln med blicken riktad mot en man som stod på backen snett framför - en person som skulle ge riddaren vatten.
I verkstaden satt sadeln uppmonterad på en ganska stor mobil svarv. Till förfogande fanns en avgjutning av en skalle som tillhörde den person som stått modell för tillverkningen av rustning, kläder och hjälm. Nu skulle överdelen på kroppen - med ena armen förberedd för att hålla lans och den andra tygeln - placeras på sadeln. Dockans lösa ben kopplas på och få en naturlig vinkel på knäna sittandes i sadeln. Och det här mina damer och herrar, det är tame tusan ingen lek...
Det gäller ju att det ska se naturligt ut. Att dockan har rätt vinkel och skruv på kroppens delar, att kläderna och rustningen passar till kropp, armar och ben - och att de går att få på dockan. Nästa grej är ju att rustningen med alla sina järnstycken går att fästa på dockan och spännas fast. Tur att jag inte håller på med sånt pillijoxgöra samtidigt som det är fantastiskt intressant att se hur ett utställningsföremål växer fram.
Gubben och jag hjälpte till med att lyfta och hålla dockan, rustningen och benen. Hur få fast benen i torso och samtidigt finna en lösning så skolklasser på museebesök inte lyckats dra ner dockan från hästryggen och få 50 kg rustning i skallen... Det är massor av smådetaljer som ska bli rätt.
Så tar vi rast och gubben får för sig att prova hjälmen med nerdragbart visir. Riddare hade en sydd vadderad innermössa som gubben också tog på sig och därefter satte han hjälmen på skallen och drog ner visiret.
- Den är tung - risk för wiplash... och inte ser man mycket heller... som att kika ut genom ett brevinkast i ytterdörren när man var liten.
Och där står han då min nutida riddare med en järnburk på skallen. Vad ska man säga?
- Tänk om du inte får av dig den - då får vi ta fram rondellen! Och då om nånsin blir projektet försenat..
Och gubben börjar lyfta i hjälmen och böjer sig ner. Ser ut som en riddare som är redigt groggy efter att ha fått en fetsmäll i hjälmen. Riddaren vill ta av sig hjälmen och blir fri att andas frisk luft. Min riddare har uppenbara problem visar det sig.
- F-n va den sitter... !!! ....
Vi betraktar gapande vad som sker... det syns att det är allvar... vissa saker går att göra åt ett håll men inte åt det andra...sekunderna tickar iväg och var och en börjar se framför sig nästa steg... sätta gubben i framsätet på bilen och köra med blåljus till närmaste sjukhus... gipssaxen lär ju knappast räcka... och vad ska museet säga om hjälmen klyvs... Och köra rondell med gubben innanför - då lär det stänka svett ur pannorna...
Så säger det svooop och hjälmen släpper. Gubben lägger den på golvet, tar av sig den medeltida huvudhättan och står framåtböjd med händerna över öronen och lätt stressad blick:
- Några sekunder till och jag hade fått panik!
Öronen är alldeles röda, svullna och det syns att de fått klämma ihop sig... och sträcka ut sig ... riktigt ordentligt !
Vars får gubben sina idéer ifrån?!