Har spelat några gånger i vinter. Jag är ingen spelare. En sympatispelare på sin höjd.

Var en gång för länge sedan på Täby Galopp med en kollega från úniversitetet. Vi var på någon IT-kurs i närheten och jag tvingade honom pulsa i blötsnö för att se hästarna kasta sig ut ur startboxarna.

Vi spelade under kvällen. Jag fick lära mig att jag spelade på den hästen jag VILLE SKULLE VINNA medans min kollega hade en helt annan taktik. Han spelade på hästen han TRODDE SKULLE VINNA. Och det var inte bara en filosofisk skillnad ...

Vem vann hela tiden? Han så klart...

I slutet av kvällen var han så dumdryg så jag lastade det jag hade på en kuse som startat 23 gånger och aldrig vunnit: Mitt motiv var att jag verkligen VILLE att den skulle vinna - för det var liksom dags nu. Solklar analys helt logisk bedömning av form..

Och kusen vinner till 35 eller 65 gånger pengarna. Minns inte mer än mitt dumflin och gapflabbande hela vägen hem. Jag vann mer än honom den kvällen. Dumdryg vara bara förnamnet på hur jag blev efter det liret.

Men sånt händer inte så ofta. Jag spelar ibland. Impulsspel. Sympatispel. Men så läste jag spelaren Micke Nybrinks tips i en tidning:

"Man ska inte spela en krona om man inte är påläst".

Och då inser man varför man inte är en spelvinnare. Jag öppnar ju bara programmet ser en häst i ett lopp och det är den. Inte kollar jag på någon annan hästs resultat. Jag kollar inte ens på hur spelhästens rad ser ut..

Nybrink fortsätter:

"Man måste ha disciplin och får inte vara lat i spelaryrket. Då blir du avslöjad direkt. Det finns inga genvägar och man kan inte fuska sig fram,Jobbar man stenhårt så ökar chanserna att vinna. Det är precis som det gamla ordspråket lyder: "Fliten är turens moder."".

Jag slutar härmed spela eftersom jag inte spelar som en spelare. Och då är det på mig som de disciplinerade lever och jag kommer att torska hela tiden. Då köper jag korv för pengarna istället.