Telefonen ringer. En kär gammal hästbekant berättar om en dressyrkurs som hon bevittnat från läktarplats.

Ridklubben - i Norrlands sydligaste ände - hade besök från Skåne. Det var dressyr i den högre skolan som stod på schemat och lokala förmågor red sina hästar inför granskande ögon.

En av hästarna - en unghäst - var lite bråkig och inte allför impad av gymnastikövningarna. Skåningen lämnade då förslaget till ryttaren att ge hästen "butta " (smärtlindrande antiinflammtorisk) så kände den inte av träningsvärken. Fyllde sedan på med nästa förslag - att ge hästen lugnande Plegecil med motivet:

- Så gjorde jag på min och då gick han bra i piaffen!

Min hästvän på läktarplats blev alldeles chockad. Ville så lägga in en protest men visste inte vad och hur hon skulle formulera sig.

- Jag gick därifrån! Om det här ska vara eliten, då blir jag bekymrad!!

Ja, vad ska man säga. Det finns lika många hästar som träningsfilosofier. Men att som förebild föreslå dopning för träning, då är alla gränser passerade. Dämpa både smärtor och beteendereaktioner... vars är vi på väg!?

- Jag skulle också ha lämnat tillställningen i ren protest! tillägger jag.

Du läsare av detta, hade du reagerat!?