Ibland är det ju liksom ingen hejd på eländet.

Först kastade märrn fostret och nu felade starhästen i ledningen in på upploppet....

Farmen-Veronika kunde hålla sig för skratt igår... igen...

Som vanligt taggad till tänderna, med sin häst Coria i ledningen in på upploppet. Ett ekipage kommer farandes och kusken bakom den hästen driver och lever rövare så till den milda grad att Veronikas orutinerade häst blir rädd. Kusk och tränare nöjd med hästen men besviken på anfallande kusks beteende. Sånt kan ältas hela vägen hem i becksvarta natten ...

Inte nog med det.

Sista loppet för dagen var det och ingen större trängsel - alla har ju lastat och åkt. Men vad hjälper det  när man som lök på laxen dessutom tas ut för dopingprov och beordras bege sig till dopingstallet...

Veronika kunde inte bli mera sist den tävlingssdagen - hon var t o m sist iväg från stallbacken...

Hur lång var hennes underläpp?!

Det här är trav i ett nötskal! Leva i nuet orsakar känslostormar som peakar åt alla håll. Tänk bara Veronikas hjärtrytm när hästen leder och det bara är en bit kvar. Tänk nästa känsla av besvikelse som översvallar henne då hästen felar. Hur frågor far hit och dit i hjärnan - Vad var det som hände?!

Med en hjärna som jobbar som en torktumlar inne i skallen på henne blir nästa överraskningsmoment då hästen pekas mot dopingstallet.

Va f-n!? Då sätter praktiska frågor igång istället - måste få dit grejorna från stallet, väskan så jag kan packa ihop..., täcket osv osv.

Vi får hoppas att hästen åtminstone pinkade på stört så de slapp sitta där och vänta till gryningen. Eller att Veronika åtminstone hann älta klart upploppsdramatiken så resan hem kändes lite lättare...