Först ringde en kvinna från Arvidsjaur. Hunden hade försvunnit. Jo, jag kanske kunde hjälpa till.

Hunden signalerade exakt vilken väg den tagit och var den befann sig. Nu gällde det bara att försöka förklara för hundägarna så att de kunde räkna ut var det var någonstans. Och en sak var då säker - hunden var tydlig och ägarna fattade snabbt. Morgonen dagen därpå ringde de och meddelade att de hade lokaliserat platsen, tagit sig dit och vips så dök hunden upp. Haha! Kul va?!

Den hunden hade spårat något men när djuret klättrade upp för en brant så fick jycken rejäl soppatorsk. Flåsade å stönade så mycket att den tappade spåret. Sa åt hundägarna att den här behöver tränas och då visade det sig att det var en hundgårdshund som de haft i några månader så det var inte alls konstigt att den hade dålig kondition.

Sedan ringde Emma vars morsa hade katten borta. Emma har ridit på hästar här och lär sig lite kommunikationstricks men fick det inte att fungera eftersom hon själv var så orolig för att det hänt katten något. Jag meddelade vad katten hade signalerat och sedan var det inget mer med det.

Skrittar med Storklas hemåt när mobilen ringer i fickan. Provar inte ens svara. Selar av och duschar hästen när jag mitt i allt tycker att det luktar nybakat bröd. Konstigt. När jag ska hänga undan selen passerar jag blå skåpet och där ligger en papperspåse. Jo, det är en nybakad vetelängd! Que´? Kanske det var det telefonsamtalet gällde. Kollar numret i mobilen, känner inte igen det men eftersom påsen fortfarande är varm så ringer jag numret. Det är Emma som svarar. Jo, det var hon. Fikabrödet var från kattskrället som de hittade. Haha!

Emma vänder tillbaka och vi fikar. Jo, det katten hade signalerat gjorde att det var ganska lätt att räkna ut var den var, Den hade suttit instängd i grannens garage i 8 dagar och när väl eldörrarna hölls öppna tillräckligt länge så den hann remma ut, ja, då sprang den rätt in i famnen på husse som stod där och ropade. Lite spinkig hade den blivit men också väldigt hungrig och törstig efter garagefängelsetiden.

Haha, sånt här tycker jag är så himla kul. Tänk vad vi kan använda våra skallar till! Å tänk på alla gånger då vi absolut inte använder huvudet...