Det smäller kring skallen när isklumparna släpper ur hästens fötter. Vilket klibbföre!

Kör Örjan efter vägen som absolut inte är plogad. Det klibbar under fötterna, släpper och klibbar igen. Efter några kilometer tycker jag att det studsar lite väl mycket och upptäcker att jag fått punka på vagnen.

Å hur kul var det då?!

Sätter mig med vikten förskjuten mot andra hjulet och ventilgummistudsar hemåt men isklumpar vinande runt skallen.

Tar mig hem utan att däcket släpper från fälgen. Selar av en häst som tyckte att det var en konstig träningsrunda.

Hojtar till åt gubben som utgår från att det var pyspunka och en stund senare står samma vagn på stallgången men nu med Storklas framför.

Det börjar skymma när vi lufsar iväg efter vägen. Och det är nu som det riktiga snöbollskriget börjar...

Se framför er ett slags "blindbocks-snöbollskrig". Där bakom Storklas stora rumpa sitter jag och ser knappt något i skymningsmörkret. Vet att när som helst kommer en knytnävsstor isklump farande genom luften. Är beredd men samtidigt totalt oförberedd när den väl kommer.

Tänker på gubben som varit boxningstränare i hela sitt liv trots att han intet ser ett smack utan brillor. Hajar du?! Han ser så dåligt att han aldrig fått klartecken att gå en match men han är väldigt bra på att reagera på skuggfigurer som skickar ut en höger! Han har en bra gard enligt egen utsago men nog sitter den där näsan lite snett ibland när han kommer från träningslokalen...

Men då har han väl krockat med en dörr eller nåt...

Skillnaden mellan mig och gubbens situation är att Storklas snöklibb inte siktar på skallen min till skillnad mot gubbens skuggfigurer vars mål är att sätta näven mitt i planeten på honom.

Jag kommer mig hem välbehållen, några halvträffar på fötter, axel och hjälm. bara småstänk i nyllet. Tack för det.