Är inne på Bodentravet. Framför mig i sulkyn är Örjan, ganska på hugget för att vara han. Vi är på jakt....

Uppe på banan sveper jag med blicken... finns inget lämpligt offer... hela publikplats full med bilar. Det är utförsäljning av kläder i totohallen och många vill fynda. Gubben och jag var där i början av veckan och fyndade kattstrypare, långkalsonger, pannlampa till kepsen och ett termounderställ.

Örjan lägger tyngden på min hand och drar på på bortre långsidan. Har björngreppet i klockhanden och det var ju bra. Han får dra på i rejäla ruscher på långsidorna. Han gillar det.

Ser två hästar komma upp på banan. Värderar dom med blicken. Ser att det är proffstränaren Petri Salmela bakom ena hästen som är utrustad med självlysande knallgult huvudlag och käkrem. Jaha, han har börjat fjolla till sig...

Jag skrittar på stallbacken när de passerar mig mot rakbanan. Aha... nu ska vi se...

Jag hälsar på dem och sedan försvinner de. Jag skrittar sakta bakefter och beräknar hur lång tid det tar för dom att komma tillbaka från andra änden av rakbanan. Ser dem komma lunkandes tillbaka. Får dem i ryggen bakom mig på lagomt avstånd. Det här blir perfekt tänker jag.

- Ok, Örjan nu jävlar släpper du ingen förbi över bron!

Drar upp automatkäken och lunkar mot vändplan i maklig takt. Planen är att svara upp dem när de kommer. Vänder upp och Örjan hugger tag i grejorna. Jag håller koll efter hovstamp och frust bakåt men det är tyst. Håller emot Örjan och ber honom vara beredd om de kommer och nog tusan är han beredd men ingen kommer.

Vi vänder upp i andra änden av rakbanan - 800 m - jag plockar ner automatkäken och skrittar tillbaka. Har hunnit in en bit när Salmela kommer bakefter med sina hästar från andra hållet. Hinner tänka att de måste ha kört sakta men jag stoppas i tanken av de två kuskarnas uppsyn. Det syns i deras ansikten att det vill säga något åt mig - det vänder sig mot mig och tar liksom sats:

- Hej Vi kommer att komma upp snabbt bakifrån. Vi kommer att köra fort. Bara så du är beredd så hästen din inte blir rädd, förklarar Salmela som alltid verkar le eller så har han ett utseende som gör att han ser ut som ett  oleet leende.

- Ingen fara, svarar jag samtidigt som jag flinar inombords. Kom ni bara!

Där fick vi napp, Örjan. Nu jäklar ska de få springa... Här släpper vi inte förbi någon. Nu ska du hålla emot dom när dom kommer oavsett hur fort dom kör. Vi lunkar sakta igång. Jag drar upp automatkäken och har hela tiden min uppmärksamhet riktad bakåt. Vi ska vara beredd när dom kommer ... Så lunkar vi sakta igång. Jag petar i Örjan så han är beredd på tempoväxling när Salmelas fartvidunder kommer bakifrån.

Jag sneglar över axeln men ser inget. Provar snegla över andra axeln. Vars tog dom vägen?! Så snabbt for vi ju inte...vaddå köra fort. Jag släpper på Örjan sista biten och han har då verkligen inte släppt förbi dom. Jag stannar och skrittar av rakbanan och har hunnit en bit tillbaka på andra sidan rasthagarna - då först kommer "fartdårarna".

De tittar på mig med förvånad min, Jag tittar tillbaka och kan inte fatta varför de är så långt efter. Jag ropar åt dem:

- Ni kör ju för sakta! Alldeles åt fanders för sakta!

Salmela skrattar så högt att det hörs. Hör hans skratt försvinna bakom mig när vi skrittar nedanför banans stora reklamskyltar tillbaka mot stallbacken.

Väl inne i stallet börjar jag fundera. Jag måste ha sett ut som en riktig klatterskalle - varför skulle han annars varna mig för att de skulle komma farandes? Man behöver ju inte vara nobelpristagare för att begripa vad hästar gör på en rakbana. Eller?

- Vi var för snabb för dom där! sa jag åt Örjan när vi kom in i stallet. Dom hade intet en chans! Bra!

Och bättre blev det när vi kom hem och såg att vi kommit med på lunchtravet i Boden 24 september.