För länge sedan - då jag var ung och vacker - bodde jag inne i stan. Pluggade universitetsmatte på distans så flitens lampa lyste långt in på småtimmarna.

En sådan där matte-natt tog jag en paus och gick ut med hunden. Sambo drog mig ut genom porten i vanlig ordning, över gårdsplan och in mellan bilarna på parkeringen. Han genade på sin väg mot pinkrundan.

Denna gång siktade Sambo in sig mellan sopcontainern och en parkerad Folkvagn - en fin liten bubbla. Jag var ju i andra tankar och följde passivt med. När jag närmade mig containerna såg jag något i ögonvrån. Det var som om det var något stort uppe i containerna. Som om det var ett spöke eller ett monster.

Tittade på hunden - ingen reaktion. Inget farligt var snabbanalysen av läget. Sedan tittade jag upp och DET VAR NÅT UPPE I CONTAINERN!

Min av matte totalförvirrade hjärna, fick inte ihop hundens lugn med det mitt öga såg. Jag tittar noggrannare och det sticker upp en svartmålad randig skalle ur containern och skallen rör på sig!!! Vaaa?!

Jag är inte den rädda typen, det ska gudarna veta. Men det var nåt som inte stämde. Benen fortsatte att gå medans mina ögon satt klistrade på den konstiga skallen som stack fram. Jag gapade som en fågelholk och höll blicken fäst på skallen när jag passerade. Så slutade Sambo dra och innan jag hann vända blicken mot hunden så krockade jag med en giganstisk människa. Pang! Rätt in i bröstet på nån med basröst som greppade tag i mina axlar. Då skrek jag men det kom inte fram ett ljud så jag tog sats igen men inget hände.

Drömmer jag?! Jag vände huvudet mot folkan som stod bredvid, tröck pannan mot bilens iskalla tak, som för att få svalka. Detta kan inte vara sant - vad händer?

Varför reagerar inte hunden.

När jag ögonblicket senare vänder huvudet mot jätten ser jag i åter igen ögonvrån hur skallen i containern liksom stiger upp mot skyn. Plötsligt står det en människa ovanpå innehållet i containern - ansiktet är svartrandigt.

Och jag skriker igen men det kommer inte fram ett ljud. Jag fattar ingenting och tar sats för att ta mig därifrån. Då kommer jätten jag krockat med emot mig. Jag försöker smita emellan bilen och jätten. Tar sats för att vråla men det kommer inte fram ett ljud ur min strupe den här gången heller. Märklig känsla ska ni veta.

Så börjar Sambo dra i kopplet igen och jag följer efter.

Bakom mig hör jag röster:

-Var inte rädd!

- Vi söker bara grejor! Vi är inte farliga!

När jag kom tillbaka var de kvar. En jättelång skäggig man, en riktigt lurvig typ, och hans svartrandiga polare. De hade varit på fest - därför de målade ansiktena - och hörde till det lite törstigare gänget i stan. De gick igenom containrar på nätterna i sin jakt på säljbara grejor. Hunden ansåg dem vara helt harmlösa vilket tydligen min hjärna inte höll med om vid den första analysen.

Nå, vad har detta med saken att göra?! Jo, ibland när det blir mycket så vill man skrika. Hjälp eller nej eller nån svordom eller vad som helst. Ibland kommer det inte fram något ljud. Och ibland väljer man att inte ge i från sig nåt ljud för det är liksom ingen idé.

Örjan - Skogans Surprise - blir lite lätt i koma ibland. Nu är det vår, han är bäst och han härjar med sitt gäng i hagen. Föser dom hit och dit som en vallhund.

Så vinner vi på måndag och hinner inte käka segertårtan innan han och polarna leker hoppa jämfota i skarsnön. Deras mest puckade övning! Hela bunten "springer" i djupsnön. Det går ju inte men det spelar ingen roll. Har de bestämt sig då kör de världens mest korkade hästlek. Och resultatet blir därefter. Därför är det alltid bandage på under broddsäsongen! Och vi brukar klara oss ganska bra.

Det lite oturliga i kråksången var att jag var borta och det var gubbstackarn som var ansvarig för att bandagen satt på. Vilket de bevisligen gjorde men vaddstyckena var på annan plats.

Så kommer jag hem efter uppdrag på annan ort. Ser nya plogspår ute på fältet... nej.... går ut i hagen ....

NEEEEJ!!

Förra året - dagen efter han vann i mars - hände precis samma sak. Även den gången satt bandagen på - de såg ut som en fransjacka i nedrekant. Den gången klöv han karled, sidobrosk och hela skiten. Gick med tryckförband i 6 veckor innan alla delar var på plats igen. Nu ides jag inte ens skrika, inte ringa till Bucklan och öppna samtalet med repliken:

- Bucklan, för bövelen, säg något väldigt skojigt nu...

Jag tog in Örjan och kollade om allt var åt fanders och om ankaret flöt... I princip var det ju det MEN som tur är - nu liksom i fjol - så är det rent och fint i hagen - så det löser sig nog ganska snabbt. Och vi behöver inget tryckförband i alla fall men lite ont gör det allt... säkerligen mer i mig än i hästen.