Läser i tidningen om Sundsvalls nyaste publikmagnet- Surpisebröllop. Att bygga ett hotell i is är nog tokigt, exportera isglas till stekheta Kuwait är ännu mera pucko men det här i Sundsvall, det  tog rekordet:

"Ett hundratal giftaslystna karlar - en kvinna som ännu inte vet om att hon ska stå brud."

Företaget sponsrar bröllopet och karlar står i kö för att få tävla. Hur dom ska få tag i brudstackarn - det fattar jag inte. Och det verkar som om de får problem med att få tag i kyrka och präst dessutom eftersom :

"Kyrkan äger vigseln." säger prästerna och hävdar att de minsann inte är något jippo att gifta sig.

Gubben och jag gifte oss med naturen och våra slädhundar som vittnen. Under en månads tid körde vi hundspann inne i Sareks nationalpark, sov i tält och testade förhållandet.  Överlever man att bara prata och se varann under en månads alla iskalla timmar - då borde man nog överleva i vardagen också. Vi mötte sex personer på en månad! All övrig tid vara det bara vi två och det gick hur bra som helst.

Det var en helt fantastisk tid och där bestämde vi oss för att gifta oss på vårat eget lilla vis. Ingen av oss tillhör nämligen kyrkan. Uppe på en vindpinad liten fjälltopp reste vi en stenvarde som minne över vårt beslut istället för att gorma med ringar som bara är i vägen i vardagen. Det börjar vara länge sedan nu - undrar om stenarna stått pall för vinden i 15 år?

Vi sa åt bekanta att vi gift oss, har en stor tavla över fjälltoppen med våra stenar i mitten men det lustiga är att den vigseln ägde vi tydligen inte. Ingen reagerade, ingen gratulerade eller beklagade. Konstigt va?! Folk kanske trodde vi skämtade.

Ingen verkar ännu ha fattat vad vi egentligen sagt. Intet ens en liten brödkavel eller brödrost har passerat förbi. Det är nog som kyrkoherdarna hävdar:

Det är kyrkan som äger vigseln...