Föreningen Sleipner hade en högtidsstund på Bodentravet i söndags - det var uppvisning av nordisar - ett- och tvååringar. Fina små filurer.
Vi som stod där runt omkring tyckte det var skoj att se när hästbarnen gnäggade och kollade och kanske inte alltid hade fokus på den som höll i grimskaftet. De små hästarna var ju på äventyr i stora världen.
För 15 år sedan anmälde jag en bruksnordis till hingstbetet på Bonäset - min lilla GORM - och veckan innan utsläppet tvärkomjagpå (jo det är ett ord) att man ju skulle visa upp dem också. Ooopps!
Vad göra? Det blev en väldigt intensiv intensivkurs. Sprang flera mil dagarna fram till hingstarna skulle släppas. Jag som hävdat att man bara ska springa då elden är lös ....
Vi hade plöjt upp ett fält i färdriktningen och ut på det hamnade jag flera gånger åkandes på fotsulorna. Jag och hästen hade lite problem med inbromsningen om man så säger.. Så under de dagarna så harvade vi faktiskt till ett hörn på den där plöjningen...
Nå, vi fick till stilen ganska så bra. Utom då GORM blev så där glad som bara en liten knubbig ettårsnordis kan bli ibland. Och han var STOR även när han var liten så det var inte men handkraft man stoppade honom.
Iväg for vi till Bonäset. Och där sprang vi ganska så bra när vi skulle visa upp oss och GORM förde sig helt OK. Det lustiga var att vi tog hem rubbet den dagen - vilket kanske säger mer om de andra än om mig själv.
- BÄSTA ettåring och BÄSTA UPPVISNING.
Qué? Vet ej vem som var mest snopen, jag eller prisutdelaren från Hushållningssällskapet. Vi har diplomen kvar. Priset var - förutom evig äran - en blå cykelhjäm. Gubben höll på att skratta ihjäl sig:
- Vad ska hon med den till? Hon cyklar ju aldrig!..
Så, nu när jag stod där på Bodentravet och tittade på de rödbrosiga ungdomarna som sprang och visade upp hästarna sina, tja då fattade jag deras små problem då hästarna hoppade och skuttade, sprang för fort eller för sakta eller bara gjorde nåt helt annat som liksom inte ingick i planen.
Alla hästar som jag såg förde sig riktigt bra. Det såg så städat ut, med hjälmar och helt utborstade svansar och superfina hästar. En i publiken berättar om en hästutställning då en av domarna beordrat ett ekipage att lämna banan på grund av att häst, utrustning och uppvisare till sitt yttre inte var iordningställda för just uppvisning. De såg för slafsiga ut.
Precis då faller min blicken på fotbeklädnaden hos killen som just då visar upp hästen som springer för snabbt så killen inte hänger med. Han har Foppatofflor på fötterna! Det är ju inte hästen som är för snabb det är ju killen själv som är för långsam! Det är lite synd att små självklara detaljer glöms bort - tänk så elegant det hade sett ut om Foppakillen hade kunna springa som folk. Då hade hästens egenskaper kommit bättre till sin rätt.
- Slarvpotta, säger jag som är gammal skolfröken.