Telefonen ringer. Det är Lotta som precis har värmt Frode Viking inför Greivins MInne här på Bodentravet.

Hästen hade ormat sig i vagnen och hon behövde stänger för att han skulle gå rakt.

- Kan du ta med din sulky, den mindre?

Med sulkyn på taket drar jag till banan. Frode ser ovanligt sansad ut. Tittar rakt fram istället för att glo på flugor i taket. Han brukar göra så ibland, titta snett upp mot taket så man undrar om han har akut nackspärr eller om han är borta i drömmarnas värld.

Ut i löpet så travar han rakt i vagnen även om han med våld ska ta sig mot spets. Får överta spetsen för att sedan när han lugnat ner sin iver lite, lämnar tillbaka ledarpositionen till favoriten. Liftar med i rygg hela vägen in i mål. Godkänd, fin i travet och beter sig som folk.

Och han kom med till finalen i Greivins Minne. 70 000 hägrar i förstapris men det skiter Frode Viking i. Han har bestämt sig för att bråka och det gör han.

Han provar rycka och knycka med käken, han kränger och far på volten. Det blir omstart och Lotta har problem men lyckas ändå på nåt vis vända honom från femtespåret och beger sig iväg. Han tvärar och far och trycker stången så Lottas ben kommer i kläm:

- Jag kommer att vara blå på benet i morron.

Det gick inte att justera käklängden heller. 200 kvar fick hon upp käken i rätt läge men då var det för sent.

Ibland kan man fundera vad som är besvärligast - en talangfull häst som har lätt för sig men hittar på sattyg. Eller en klok häst som behöver hjälp med travet?

"Alltid är det fel på nåt - är dom inte halt så har dom ont i skallen!"

Så sa någon amatör som tappat hoppet.