Grannen kämpar för att få luft. Hulkar och böjer sig framåt med händerna över magen. Grannfrun låter som ett astmaanfall, tårarna rinner och glasögonen immar.
Följande har hänt:
För ett par dagar sedan bröt elden lös på Bjässberget en halv kilometer fågelvägen härifrån. Det har brunnit högst upp på berget i flera dagar. Helikoptrar har vattenbombat.
Vi har hållit koll. Det kan hända mycket om vinden vänder. Tankarna går till hästägarbekanta vars gård låg utmed brandfronten i storbranden i Bodträskfors. De fick evakuera hästar och gräva sönder marken sin för att göra brandgata. Räddningstjänsten hade sin startplatta i deras hästhage. För dem var det en fruktansvärd tid.
Gubben min hämtar tidningen på morron och sedan drar han med hundarna ut på en morronvända på cykel rätt ut i terrängen. Så har han även gjort medans det brunnit. Har kommit hem och rapporterat av vad som skett.
Grannen har också varit i farten med sina hundar. Bara nyfikenhet där också och hundarna används som ursäkt av båda två.
Nu när branden ansågs vara släckt begav sig gubben min, grannen och grannes uråldriga svärfar iväg på skogsbrandspromenad i sällskap med 4 dynghundar.
Efter ett tag lyckades de komma ifrån varandra. Ingen visste var den andre var och alla gick omkring i svart sot uppe på berget.
Gubben min är en omhändertaganade person så efter ett tag började han ropa efter Fritz - mer än 80 år gammal. Var orolig för att gamlingen gått vilse. Så gubben - som är vältränad - sprang fram och tillbaka över den rykande bergstoppen och sökte efter Fritz.
Sen började han ropa efter Helga - grannens ena hund. Och han ropade och skrek så det hördes in till stan. Både Fritz och Helga hade gått vilse - det var han övertygad om. Gubben sprang fram och tillbaka med Jonsson i hälarna - våran hund - och sökte som en fjällräddare efter de försvunna. Vad kan ha hänt när de inte svarar?
Så såg han Helga på håll. Och va bra - då kan jag ta fast henne! Hunden förblev ståendes alldeles stilla på en sotfläck. Och han ropade på hunden och ville så rädda henne. Men Helga bara stod där och blängde och rörde intet en min. När han började gå mot hunden såg han nåt bredvid - där stod hundens husse... som undrade varför han skrek...
Så stannade gubben upp sina tankar och insåg att han försökte rädda en hund och en gammal gubbe som gått vilse på Bjässberget. Varför?! En hund kan ju inte gå vilse. Och ville den gå hem så var det ju inga problem - det var hemmaskogar.
Och så tänkte han på Fritz som i över 80 år gått omkring i skogarna här... Varför skulle han behöva hjälp att hitta hem?! Han färdas ju över Bjässberget som en bergsget - varför skulle han behöva bli räddad.
- Så insåg jag att jag själv var den ena som löpte risk att gå vilse. Dom andra klarade sig hur bra som helst. Varför höll jag på ropa efter dom?!
På andra sidan köksbordet sitter grannen och grannfrun som formligen exploderar i skratt. Grannen - fortfarande ganska sotig - får skrattkramp i magen. Grannfrun skrattar så hon tappar luften.
Gubben skakade på huvudet och fortsatte:
- Och branden, det hade ju bara brunnit i mossan. Alla träd hade ju klarat sig. Vad var det att titta på ? Och sotig vart man... Och inte var det väl konstigt att Fritz inte kom, han hade ju inte hörapparaten med sig...