Jag jobbade många år på universitetet i Luleå och fick då förmånen att möta massor av studenter. Främst systemvetare och ekonomer. Fick plåga dem med tänkaruppgifter och fick som moteld många kluriga frågor.

Gillade att handleda studenterna när de skulle skriva sina uppsatser på C- och D-nivå.

- Vofför e de på de viset?  man både frågade och såg ut som en rumpenisse...

Vet inte hur många studenter jag retade gallfeber på genom att ifrågasätta allt de skrev. Haha, snacka om att jag lärde mig mycket om deras ämnen genom att kritiskt granska deras texter. Skitkul!

För mig var vetenskapliga diskussioner väldigt roliga stunder men ibland kände man att många studenter önskade att jag fallit av hundsläden uppe på fjället eller fått mig en fetsmäll av någon häst.... de önskade nog att jag inte fanns.

Så här i efterhand, när jag ser var dessa personer tagit vägen, vad de valde för spår här i livet, så känner jag mig många gånger jättestolt över att jag fått vara med på deras utvecklingsresa. Få se dem gå från att vara förvirrade puppor till att bli riktigt fina fjärilar.

Många gånger har studenter berättat om kursändringar i livet. Exempelvis att de tänkt flytta, som du Sara, och jag har tittat på dem och försökt se var i utvecklingsfasen de befunnit sig. Jo, jag brukar ge något ord på vägen. Om det varit till nytta det vet jag inte men för min egen del har det känns viktigt.

Vissa har känt att de inte hamnat på rätt utbildningsprogram, att de valt fel och att det känts fel. Andra har hamnat fel rent geografiskt, för långt från nära och kära eller kanske rent klimatmässigt fel. Det är inget fel att ändra sig, det är inget nederlag eller felskär. Det är ett beslut man kommer till som man bara behöver kunna argumentera för, inför sig själv.

Sara, jag minns inte varför du flyttade men det spelar ingen roll. Troligtvis handlade mitt råd om att konkretisera begreppet:

Skillnaden mellan den kloke och den dumme är att den kloke kan ändra sig.

Man ska ALDRIG hålla fast vid något som känns fel. Oavsett vad omgivningen tycker. För den enda i hela världen som det är viktigt att få applåder av, ja, det är faktiskt en själv!

Håll fast vid det Sara!

Och du, jag minns dig!