Boxaren Anders Lillen Eklund har dött. Gubben och jag lyssnar på Arne Hegerfors och fd förbundskapten Leif Leffe Carlsson när de berättar om Lillen Eklunds boxningsliv.
Gubben min är boxningstränare och berättar om första gången han mötte Leffe Carlsson:
" Det var för 25 år sedan. Jag var ner med Tideman till Eriksdalshallen för att boxas ungdomsSM.
Det var ju första gången vi var på ett stort mästerskap så det var ju lite som kusinerna från landet. Vi hade ju ingen aning om vi var bra eller skitdålig. Då är man ju lite avvaktande. Vi höll oss lite på sidan om. Vägde in och försökte titta på hur storpojkarna såg ut och hur de gjorde. Dom som var världsvan.
Då upptäckte jag en karl som också stod vid sidan om, ensam. Så jag känner instinktivt sympati för honom, han hade ju också glasögon och en snus inne. Så jag går dit och på något sätt inleder vi ett samtal. Jag hör ju att han är initierad, han kan ju sporten. Så jag frågar vilken klubb han tillhör.
- Näe, jag tillhör ingen klubb, svarar han med utpräglad stockholmsdialekt.
Det som händer är ju att man blir en som verkligen vill hjälpa till. Jag får för mig att han behöver uppmuntran, han är ju som blyg till sättet så jag brer på med:
- Men herre gud, ta kontakt med nån klubb! Det finns ju massor i Stockholm. Dom blir ju säkert glad. Du kan ju få hjälpa till med .... du kan få gå kurser och utbilda dig på Bosön, så du kan bli tränare! Det har jag gjort, det är jättekul!!
- Näe, det går inte... jag får inte ...
- ??
- Näe, jag har ju fullt upp för jag är ju förbundskapten.
Ridån går ner och gapskratt från oss bägge.
Namnet kände jag ju till men jag hade inte sett nån bild på honom, Jag hade ju till och med fått brev från honom men jag hade ju - som kusinen från landet - en bild av att en förbundskapten är nån bredkäftad groda, alltid i händelsernas centrum. Inte nån som står ensam och hänger vid sidan om och ser ut som vanligt folk.
Efter det så har Leffe och jag träffats många gånger och varje gång vi ses så skrattar vi åt det här första mötet.
Hur det gick för boxaren Tideman? Jo, han vann och det var vår första svenska mästare. Och då insåg man att vi inte var sämre än "stockholmarna".
Detta ledde 15 år senare till att jag fick träffa en ännu mera oansenlig och ödmjuk man under tre dagar på ett hotell i Tyskand. Det var Angelo Dundee - Ali och Suger Rays gamla tränare. 11 världsmästare!!!
Dundee var där för ännu en VM-match med en adept som jag varit med och tränat upp under 8 år - zigenargrabben Leif Keiski. Jag hade lovat Keiski när han for till Amerika, att sitta ringside den dag han fick en titelmatch. Och nu var jag på plats i Tyskland - hade ju hoppats på Las Vegas...
Hur det gick? Bra försök men det räckte inte. Men för mig gick det bättre. ...
Dundee sa nämligen att Leif Keiski var lätt att göra om till proffsboxare eftersom han var en av de bäst tekniskt skolade boxare Dundee fått in sista decenniet!
-Tell me more, tell me more, Mr Dundee!
Så lätt blev jag en bredkäftad groda....
I dagens attitydfyllda värld är det skönt att det räcker med kunskap, att kunskapen är nog. Tyvärr så räckte inte det för Lillen Eklund. Karismatiska ledare kan ta sig olika uttryck. De behöver inte följa schabloner. Lillen Eklund följde inga schabloner och var absolut inte vare sig ledare eller karismatisk. Var han bra som boxare? Europamästare 2 gånger! Var Ingo bra? Han vart världsmästare! "
Min tanke går till höjdhopparna Holm och Sjöbergs tjafs kring vem av dom som egentligen var bäst. Vilken höjdhoppare är bäst - den som sett över tiden tar flest höga höjder eller den som hoppar absolut högst?
- Det heter ju höjdhopp - inte jämnhopp! kastar Sjöberg ur sig med triumf och glimt i ögat.
Ridå ner. Man kan ju inte mer än vinna skulle Holm ha sagt. Man kan ju inte mer än hoppa högst av alla i världen skulle Sjöberg sagt.
Vem är bästa höjdhopparen? Jämnhopparen eller höjdhopparen?