Sent på lördagkväll ringer telefonen - det är Bucklan.

- Jag fattar inte hur det gick till riktigt. Först vart jag kattvakt, sen blev jag hundvakt och nu står jag utanför en hästhage i bäcksvarta mörkret. Ska ta in en häst men den är försvunnen...

Vi hästfolk är ju inte som andra. Det spelar ingen roll vilken lördagkväll det än är, det finns alltid någon som ska göra sista stallskiftet. Bucklan hade sagt ja till att passa en häst också. På eftermiddagen svängde hon förbi hagen och serverade lite hö och nu var det dags att ta in hästen.

- Jag har ropat och skramlat med mathinkar. Hagen är hel! har gått runt stängslet och kollat, det är helt. Vars är hästen?!

Tänkte fråga henne om hon kollade i rätt hage... haha ... men det kändes att det liksom inte var läge för det. Själv har jag haft hästar försvunna utanför köksfönstret... de kan verkligen stå blixtstilla i mörkret. Bara stå där och glo utan att ge sig tillkänna. När man väl har rotat fram ficklampan för att lysa efter ögonreflexer, tja då står dom bara där som om inget hänt.

Bucklan berättar om allt hon hittills gjort för att lokalisera hästen.

- Är hagen stor?! frågar jag. Finns det diken eller nåt? Är det spårsnö?

- Nja, inte är den så stor och nog finns det nåt dike men det är ju kolsvart. Jo, det är spårsnö men man ser ju inget... Va?! Men... hästen står ju här! Han står ju här! Hur kom han dit?! Jag fattar inte. Han står ju här bredvid mig!!!

Så kan det gå när inte pannlampan är på!