Gustaf Hallén - även kallad Mäster Gustaf - har selat av sin sista häst och lagt hjälm och körhandskar på hyllan. 90 år - ett travliv avslutas därmed.
För länge sedan tillbringade jag en hel del av min tid i Gustafs stall på Torpgärdan - som Bodentravet hette på den tiden. Lärde mig en hel del både om hästar och om hästfolk. Och om Gustaf också för den delen.
Bred som en lagårdsdörr och rak i ryggen. Satte en häst på bakhasorna bara genom att flytta armbågarna en bit bakåt.
Bråkade aldrig så jag såg det MEN kunde blänga ibland så man blev hur osäker som helst. Nåt var fel - det fattade man - man vad som var fel det fick man räkna ut själv. Problemet var ju att ibland blängde han lite ocentrerat om man så säger. Och då kunde man få en bläng utan att man hade med saken att göra...
En gång förvånade han mig och just den episoden minns jag som om den vore igår. Han överraskade mig genom att ge mig en uppgift att lösa som var långt bortanför allt jag trodde jag klarade av. Vi pratar ribb- och ansvarshöjning för en ung travtjej....
In i träning hade det kommit en dansk hingst - Mads Buller - som var fin att vila ögat på och den var ju halvbra. Han hade nästan hälften av sina startar bland de tre och stallgrabbarna högg ju honom direkt. Vi tjejer fick hålla till godo med det som vart över - och då menar jag verkligen vart över...
Hur det nu var så pullade Mads Buller så stallgrabbarna låg raklång bakefter honom. Het som en kamin var bara förnamnet. Speciellt vådligt såg det ut en gång då en av grabbarna for ut med aningen för långa stroppar ...
Se framför dig detta scenario:
Mads Buller börjar lunka men kraft. Kusken drar men hästen bara ökar steget och kraften. Gruset sprutar in i galonet på rockarden och kusken börjar se lätt ansträngd ut när han ligger bakom och nästan under sitsen på Gustafs flaggblåa vagn och drar sig högröd i nyllet.
Vi andra som är ute på banan följer med blicken vad som händer...
Så försöker kusken korta tömmen genom att -liggandes baklänges med skallsvålen farligt nära gruset som passerar i hundra knyck - lyfta upp benen och med fötterna försöka trycka ner tömmen mot botten på rockardkorgen... men det går ju lite dåligt som ni förstår och ekipaget försvinner ut mot dyngkasen - det som nu är öppningen på bortre långsidan.
Ingen slog ihjäl sig men hästens beteende var ett vanligt samtalsämne under fikarasten. Även de anfdra grabbarna i stallet körde med liknande resultat men valde att starta ut med att korta stropparna.
Hur det nu var så var grabbarna ute och körde och jag och Gustaf var kvar inne i stallet.
- Kerstin, nu ska du få köra en glad häst! säger Gustaf och hugger tag i en grimma.
- Jaha, säger jag. Vem då?!
Och så går han till danskens box, drar upp dörrn och trär grimman över skallen och tar ut Mads Buller på stallgången. Gustaf måste ha skrattat inombords för jag lovar att mina ögon var stora som fotbollar och jag måste ha sett ut som en fågelholk.
Vi selade ut hästen under tystnad och Gustaf sa att jag skulle sätta mig i vagn för han skulle släppa ut. Och jag klev upp och tog försiktigt tag i det århundradets kortaste handstroppar... Snacka om att vara i nuet! Jag var så fokuserad på att INTE DRA honom i munnen att jag satt framåtlutad över stänkskyddet.
Och iväg gick vi över stallbacken, jag och den heta kaminen Mads Buller. Och vi skrittade ut över industriområdet och lunkade i sakta mak bortåt Sävast och vände och tog Gruvberget på hemvägen. En harmonisk sväng med en häst som klippte med öronen och var toppenfin att köra, För att inte få ryggskott så blev jag tvungen att länga stropparna efter halva vägen.
Så kommer vi lunkandes tillbaka och via drögen närmar vi oss infarten vid dyngkasen. Och jag funderar lite om vi ska ta vägen över banan eller om vi ska lunka hem mellan hagarna istället. Men jag var ju nyfiken på hur han var att köra på banan och hästen ville ju svänga in där så vi for upp på banan.
Han klippte med öronen och hade elegant svanslyft. Vi körde upp utmed stallgrabbarna som körde några andra hästar, de blängde på mig.
- Vem fan har bett dig köra den där?!
Så löd kommentaren.
Jag har funderat på den där episoden många gånger i lite mera vuxen ålder. Funderat över hur Gustaf egentligen tänkte när han satte mig i vagnen på den där hästen som hade visat upp en sida som inte var lätt att hantera.
Och hur jag själv tänkte. Jag litade ju på det Gustaf sa och gjorde. Han skulle ju aldrig ge mig ett uppdrag som jag inte var kapabel att sno ihop i hans ögon? Eller hur?! Å andra sidan så fanns det ju ingen vingelmån - enda ursäkten hade varit att jag dött och därmed blivit befriad från uppdraget. Man gjorde det man blivit tillsagd att göra. Punkt slut.
Själv hade jag aldrig ens varit i närheten av ett ögonblicks tanke på att vilja köra den där stekheta hästen. Han var ju fin i ögat och fin att se på men garanterat för fin för mig långt ner i stallhierarkin. Någon gång hade jag gjort vid honom nån eftermiddag det var allt.
Gustaf såg ju säkert vad det var för häst. Och han såg ju säkert vad som blev fel när grabbarna körde. Och han såg väl vad jag var för en.
Och när jag köpte Ajax K från Norge, då tänkte jag på Mads Buller. Ajax hade levt rövare i Norge. Jag fick börja med att kvala p g a oregerlighet och ej godkända prestationer i Norge. De norska ägaran sa att han var farlig och att han blev svart i ögat då de vände upp mot startbilsvingen. Och att han skenade, pullade som en idiot och gjorde både det ena och det andra.
Ajax och jag var ofta ute och gick från början. Han var aldrig arg men gillade att spela allan och visa hur snabb han var på att dra en repa! Vilken kul häst! En fröjd att köra och älskad av min kusk Lotta.
Så Gustaf - där du sitter och tittar ner på oss på Bodentravet - du var en riktig hästkarl och en annorlunda pedagog...