Snubblade över en hippologuppsats (A-B-nivå) från travskolan på Wången - "Bettrelaterade problem i hästens munhåla" skriven på norska av Ida Brekke.

Slutsatsen ger inget Nobelpris men en insikt hos studenten som är nog så viktig att ha med sig i bakhuvudet när man rider och kör häst:

Hästens anatomi i munnen är inte skapad för att placera ett bett där. Munnen är tänkt att använda för att tugga och är första steget i matsmältningen. I munnen placerar vi ett bett och sedan drar vi i tyglarna som om inget har hänt. För hästens välbefinnande behöver vi tänka lite mera på vad vi gör i hästens mun.

Ida Brekke hade deltagit vid 58 munundersökningar och i 20 av dessa kunde man konstatera bettrelaterade skador i munnen.

Vidare så konstaterar hon att kusken är en viktig länk till bettrelaterade skador i hästens mun. Vissa kuskar har bättre körhänder än andra och är följsam när hästen rör sig. Det viktigaste är att inte dra och såga hästen i munnen.

Så sant så sant. Och något att ha i bakhuvudet när man ser våldsamma nedtagningar av galopperande häst och småungar som rycker och sliter i ponnies.

Men, det finns mer än detta.

Har läst en hel del av Robert Cook, professor Tufts University, USA, lärare i veterinärmedicin som propagerar för bettlöst. På mycket goda grunder! När man läsar hans motivering till att plocka bort alla grejor ur hästens mun så blir man lite mörkrädd över att det finns så mycket kunskap som inte återbördas till verkligheten.

Medans jag jobbade på universitetet var det ungefär 20 år mellan en vetenskaplig upptäckt till resultatet omvandlats till nyttjande i vardagen. Hästen tämjdes ju för länge sedan. Och jag vet inte i vilket läge människan upptäckte att det fanns ett "hål i munnen" på hästen som såg ut som att det gick att placera ett bett där... och sedan kunde människa smida järn och så blev det järn i truten på hästen utan att vi ifrågasatt vilken effekt det har på hästen.

Nu vet vi mera och så har vi internet som kan sprida kunskap vidare - förutsatt att man är väldigt kritisk till den information som finns på nätet. Det borde går att förändra världen till det bättre mycket snabbare nu.

Vi använder bett för att kontrollera våra hästar men egentligen är det ju tänkt som ett kommunikationsmedel. MEN kommunikationsmedlet - bettet - är en främmande kropp som vi valt att placera i hästens känsliga munhåla. OCH när vi tar tag i tyglarna kan det bara leda till en sak för hästen - smärta. En häst har en fantastisk känslighet i munnen. Vi kan blanda smånubb i havren och hästen sorterar ut detta utan problem. I denna känsliga mun placerar vi bettet och exempel på smärtsignaler från hästen i form av att hästen skakar på skallen, köra upp skallen, pulla, bryta, tungfel, biter tag i bettet, entömda, heta, rädda, dumma, arga osv

Och vi provar oss fram för att hitta bett som hästen "trivs med" utan att behöva ha gått en kurs i hur hästens mun ser ut eller hur bett påverkar munhålan. Professor Cook är lite bekymrad å hästens vägnar...

Vi måste ju kunna kommunicera med hästen och har två vägar att välja - fiende eller vän, rovdjur eller partner. Ett bett i munnen signalerar med smärta och utsätter ryttaren för farliga situationer som är svåra att hantera med smärtsignaler via bett. Cook vill att vi ska använda bettlösa huvudlag som för ryttaren känns som att rida på vanligt träns men för hästen känns som att ha en grimma.

Inom travsporten får vi inte - enligt regelverket - starta en häst som inte har bett i munnen.  Med en tillåten körgrimma styr du med nosen men bettet måste finnas i munnen i alla fall.