Äntligen något nytt och fräscht i TravRonden! Veterinärkrönikan av Anne Haglund - den höjer värdet på TravRonden.

EquiLibris är veterinär Anne Haglunds tidning om veterinärmedicin och hästvetenskap - en tidning som behövs! Att sedan Anne Haglund är en praktiker gör ju inte saken sämre. Hon föder upp och tränar travhästar så där är teori och praktik ihopvävt! Förutom travperspektivet så har hon via sin hästpraktik i Saxtorp i Skåne även en bild av övriga hästbeståndet.

Haglund propagerar för lösdrift och flock, naturligt beteende och massor av grovfoder. Hon drar samband mellan prestation och gott djurskydd i sin krönika i TravRonden. Det är bra!

Jag har läst EquiLibris och det är en tidning som har en uppgift. Det är så mycket man behöver förstå och lära sig om hästar. Ju mer man kan desto större chans för ens hästar att få en dräglig livsmiljö som tamdjur.

Hur vi än vänder och vrider så sitter ändan bak. Vi hör till arten människor och kan aldrig bli häst. Därför är det vår skyldighet att lära oss så mycket vi bara kan om den art vi valt att ha i fångenskap. Och dessutom tävla med.

Alla kanaler som förmedlar kunskap om hästar skapar förutsättningar för ett bättre liv för hästen i stort. Men det fordras lite vetenskaplig granskning för att skärskåda åsikter utan faktabakgrund.

Nu ser jag fram emot en vetenskaplig diskussion där veterinär Haglund går igenom exempelvis Dr Robert Cooks artiklar om bettets inverkan på hästens prestanda.

Eller kanske en veterinärkrönika i TravRonden där Haglund kommentarer KC La Pierres HPTmetod att bedöma hur väl hovvård och sko stöttat hästfotens funktionlitet och prestanda.

Det lustiga med kunskapsutveckling är att ibland sätts saker och ting på sin spets. Gamla tekniker och metoder visar sig - efter vetenskapliga mätningar med hjälp av nya  teknologier - vara direkt felaktiga. Och då hamnar många yrkesmän i en slags hantverkskris. Tänk att inse att det du gjort och lärt dig varit helfel... att man varit skitbra på att skapa grava fel hos hästar... Oh hjälp!

Jag gillar att skärskåda mitt hästägande. Om du bara visste hur många poletter som fallit ner, hur många gånger jag bett hästar om ursäkt för min egen dumhet, hur många gamla sanningar som jag fått revidera, hur många utrustningsdetaljer som jag dumpat när insikten slagit mig i skallen.

När jag fick jobb på universitetet så frågade jag varför - och fick svaret att det var för att jag frågade så mycket. Och jag fattar ju nyttan med det i det långa perspektivet. Att fråga sig själv VARFÖR man gör som man gör med hästen, så tvingar man sig själv att kritiskt granska sitt tillvägagångssätt.

Brudhalvan - ponnytravstjejen som brukar vara här - har jag lärt att hon ska fråga sig själv varför tre gången. Om hon kan förklara för sig själv - på tre nivåers djup - vad hon har tänkt göra med hästen - då har hon tänkt till så det räcker. Och att hon inte heller ska köpa någon annans idéer ogranskat, utan fråga varför när någon kommer med nåt nytt. Så henne får man passa sig för... det går inte att kasta ur sig några hurtiga ogenomtänkta förslag på hur hon ska få fart på sin knubbiga ponny...  

Veterinär Henrik Wickström från Uleåborg är en liten hästfilosof. När jag var där i höstas och fick Örjans hals röntgad, då passade jag på att fråga honom vad han lärt sig under sina 20 år som klinikveterinär.

Han beskrev sin kunskapsresa ungefär så här:

Från början gjorde han böjprov på hästarna och sprutade dem och tycket att det gick som en dans. Men så gör han inte alls nu, nu känner han igenom hästen och i samband med böjprov så kontrollerar han en helt annan nivå på kroppens och benens rörlighet. Han gör på ett annat sätt och har ökat sin "lyhördhet" och därmed upptäckt helt andra saker på hästarna.

Då frågade jag om han hade några förebilder och svaret jag fick handlade om något helt annat - han berättade om en gammal hästkarls erfarenheter - om jag inte minns fel så var det den gamle chefen från spanska hovridskolan i Wien. Henrik hade läst vad denne mycket hästkunnige man sa i slutet av sitt liv. Då när han nu var dryga 80 år så hade han insett att det egentligen var först nu han skulle ha börjat med hästar, för det var först efter ett helt hästliv som han insett att han bara fattat grunderna.

Och det här är liksom hela grejen med att hålla på med hästar! Att lära sig mer och mer med målet att på sikt göra så lite fel som möjligt mot våra stora, starka, snabba, stolta och toleranta fyrbenta vänner!

Det stora målet är att få godkänt av hästarna. Att de är tillfreds med sin livsmiljö, sina artfränder och att de trivs med mig som tränare och att de mer än gärna vill tävla och springa riktigt riktigt fort. Att de är friska, sunda och glada. Alla travhästar kan springa - det gäller bara att sabba så lite som möjligt för dem.

Att läsa exempelvis EquiLibris eller veterinärkrönikan i TravRonden är ett steg närmare stormålet.

Jag brukar säga ett den enda jag behöver applåder från - det är från mig själv. Men jag har ändrat det lite grann.

Den dagen jag får applåder från en häst, den dagen har jag uppnåt något stort. Bara så ni vet! Ni lär bli informerade!