Gubben och jag står mitt på gården och ser när hästarna leker springtävling. Det är full fart i djupsnön med svansarna i vädret. Upp i backen bakom huset, slalom mellan tallarna, hopp över stenar och swisch ner bakom lillstugan och runt lagårdsknuten. Ner över fälten och en vända i björkdungen nere vid bäcken och sedan kommer dom igen i full fart uppför backen och upp i skogen bakom huset.
- Ha, säger jag. Kolla på Storklas - han leder fältet. Vilken svansföring!
Storklas ligger först och svansen står precis rakt ut. Det ser hur roligt ut som helst där han remmar på i sin jättepyjamas - i vitt-rosa-lila. Ser ut som om täcket hänger på ett mobilt klädstreck som far fram som en rörlig älg på en jaktskyttebana.
- Vilka fina hagar våra hästar har, lägger gubben till. Det här som dom springer nu är ju som ett rejält intervalljobb.
- Jo, de hörs att dom blåser. Kolla vad dom bolmar! Men å andra sidan blir det ju lite blodvite ibland, tillägger jag samtidigt som Storklas ändrar beteende. Vad är det med han?!
Vi spänner blicken i Storklas som från att ha varit lekledare helt plötsligt får en helt annan uppsyn. Nåt har hänt - hästen ser avvaktande och lite passiv ut. Gubben går upp och kollar om han klivit av sig någon sko eller gjort sig illa. Det syns ingenting men det rörliga klädstrecket valde en lite lägre profil i de fortsatta rusningarna i djupsnön. Som att släppa spets och backa sig sist i fältet. Övrigt inga konstigheter.
Några timmar senare står vi i stallet med jourhavande veterinär. Beteendet tyder på kolik men Storklas har bajsat och det låter i magen. Han behandlas som en kolikhäst men svarar inte. Sen blir det tyst i magen, först på ena sidan och sedan på andra. Han får dropp, bajsar igen men magsmärtorna är kvar. Veterinären tycker tarmen längre in verkar lite konstigt. Inget känns gasfyllt eller igenbeckat. Storklas har det svårt även om pulsen inte tyder på det. Veterinären slangar i olja, ger smärtlindring och gud vet allt. Konstigt...
För nästan 20 år sedan visade min nordis Florras koliksymptom som inte gav med sig. Hästen bajsade, var försäkrad och den nyexaminerade veterinären började misstänka tarmvred men vågade inte döma ut eftersom pulsen och bukvätskan inte tydde på detta. Till slut beställde jag nödslakt och obduktion på eget bevåg och slakteriveterinären sa att det var första gången i hans över 25 åriga yrkesliv som han varit med om att en så "död häst" kunde stå upp. Obduktionen visade vriden tarm med nästan brunnen gödsel på båda sidor om vredet. Tarmen hade kunnat spricka när som helst.
Tänkte på Florras när jag vandrade runt på gården med Storklas. Kopplade på pulsmätarbandet och hade klockan i fickan. Veterinären tog ju pulsen när hästen stod på stallgången. När han började få rejält ont gick jag ju med honom. Med pulsbandet på såg man något helt annat. Tack för pulsmätarklockan!
Och tack Florras, tänkte jag, Storklas ska inte behöva plågas i onödan för att mätsättet är dumt. Ringde veterinären som precis hade åkt iväg. Hon kom på en halvtimme och den väntan var jobbig för Storklas. Det var nu det började synas att det var tarmvred och inte en bökig kolik det här handlade om. Jag försökte stötta pojken så gott det gick. Tack till mig själv för att jag kan behålla lugnet en sådan här gång.
Lilla Storklas, min finaste lilla häst, fick lämna jordelivet flåsande och löddrig av svett.
- Det är som att gå jobb, pojken. Då sätts kroppen och flåset på prov. Men du är ju en jättefin häst - du har tagit dig i mål nu! Duktig pojke!
Storklas stod upp på benen. Stod lugnt och stilla när veterinären tog honom av daga. Misstänkt tunntarmsomvridning stod det i journalen.
Det var sent på natten. Vi drack kaffe med veterinären och försökte sortera vad som hänt. Försökte tänka positivt och se någon mening med saker som sker. Att se det filosofiskt, se det som att det i slutänden blir något positivt ur allt...
- Det finns absolut ingenting positivt med det här, sa den trötta veterinären som i dagarna tvingats avliva sin egen gammelhund...