Bucklan (B-tränare från Boden) ringde precis. När hon lagt på luren tänker jag på hur många gånger man har fått skratta när hon berättat om något som gått åt fanders för henne.

Nu sist startade Nipa Bart på V65 i Umeå. Långben (OA Lindkvist) körde smygvägen och allt gick bra till ca 150 kvar då upploppsrakan öppnades sig som en tom motorväg fram mot mållinjen. Jaja, det fanns väl några en bra bit framför, men det var läge för fina slantar.

Dags att rycka i alla snören hann jag tänka innan jag upptäckte att något blivit tvärfel. Något hände och OA åkte bara med passivt över hela upploppsrakan.

- OA sa att hon blev halt. Han visste inte mera, sa bara att hon blev halt å sen försvann han till nästa uppsittning. Skit också! Bara det inte är nåt storfel nu!

Hemvägen börjar med att polisen stoppar henne. Ser till att hon får en ombesiktning på hästtransporten för ett positionsljus som inte funkade.

- Skit också! Tur att dom inte kollade på bilen, flinade Bucklan i andra änden av tråden.

Det var riktigt busväder och 50 mil hem. Nu med två hästar där bak i släpet så resan blev finansierad trots att Nipa inte fick några slantar.

 Bucklan kröp fram i snöröken - lugnt och stilla. Hade ju ingen tid att passa men det verkade många andra ha som våldade sig förbi så fort det var två körbara spår in mot mittvajern. Våldsam snörök och underhalt.

Halvägs till Luleå hade det inträffat en olycka så bilarna leddes in via byavägar förbi olyckplatsen.

- Jag ledde den kön. Hade säkert 100 bilar bakefter mig men vad skulle jag göra? Det gick inte att köra fortare. Det var ju svinhalt! När vi sedan kom ut mot E4an igen upptäckte jag var vi var. Hajar du - längst ner i långbacken i Rosvik!? Och där sitter en jäkla STOP-skylt och jag tänkte att det är bara att ta sats och runda den i full fart. Jag måste ha fart annars tar mig aldrig upp på krönet. Så jag gasade det jag hade mot stopplikten men råkade slå en blick neröver E4an. Och vad tror du står på andra sidan E4an?!

- Va?!

- Där står det en polisbil!  Inte kunde jag köra mot stopplikt när dom stod där! Det var ju bara att stanna! Sen drog jag på det jag kunde men det var ju två hästar där bak. Det var halt och alla dom där 100 bilarna bakom mig verkade ha väldigt bråttom för dom började köra om. Jag kunde ju inte vingla och söka efter fäste heller utan fick hålla rakt spår där i snöröken. Det slirade och när jag började närma mig krönet så körde jag på tvåan och hjulen bara spann. Bara jag inte blir stående! Ohjälp! Jag rörde mig knappt och började tänka vad som skulle hända om jag började glida baklänges...

Men Bucklan lyckades hålla sig i rörelse och tog sig över krönet i promenadtempo men med våldsamt hög puls.

- Nu ska jag fira med en kopp kaffe i Persön! Det går ju riktigt bra det här!

Efter  påtåren är det väl bara 15 ensamma mil kvar för Bucklan. Livet är en fest! Amatörtränare är av segt virke och med härdat psyke. Såna som Bucklan drömmer inte om guldhalsband och knypplade dukar - nä de vill ha en dunk finndiesel, nya dubbdäck och en varm stalljacka istället!

Oj vad jag är glad över att känna dig, Bucklan!

GOTT NYTT HÄSTÅR på dig!