Sven-Åke Stoltz från Svartbyn här i Boden, var med när första spadtaget för travbanan togs. Banan byggdes utmed järnvägen eftersom det var via den som hästar och publik skulle transporteras. Det fanns en perrong strax bortanför upploppssvängen men nu stannar inga tåg, alla blåser förbi.

Tiden har också blåst förbi för SvenÅke som alltid varit en kraftkarl men som nu blivit tvärgammal. För nåt år sedan tog hans travliv en annan vändning då han när han passerat 80 år helt plötsligt en dag inte orkade med hästarna längre. Han och frun Gertrud blev tvungna att göra sig av med hästarna. Krafterna var slut och åldern hade tagit ut sin rätt.

Jag och Helena försökte hjälp dem. Helena hade tillbringat många ungdomsår på gården. Lärt sig köra arbets och travhäst och varit som ett barn där på gården. Vi fotograferade hästarna och satte in annonser åt familjen Stoltz , på Blocket, i travprogram och jag minns ej vars. Och det löste sig för vissa hästar men andra hamnade i hästarnas himmel.

Och så står jag där på seminstation då det anländer en nordis med föl vid sidan. Ägaren - Stefan Andersson - känner jag ju igen men absolut inte hästen.

- Va?! Har du köpt en nordis?!

- Jo!

- Men vad heter den där? Vem är det?

- Riddarmön.

Och jag känner hur håret reser sig på armarna. Jag får ståpäls ända in i hjärtat när jag inser att familjen Stoltz älskade Riddarmön står livs levande framför mig med en unge vid sidan och på väg att semineras igen.

Tänk att hon fick leva! Men va skönt det ska ha varit för SvenÅke och Gertrud. Och tänk vilken livsrevolution det ska ha blivit för den hästen då hon skulle flyttat från sin gård där hon känt igen alla skrymslen och vrån, alla personer som varit i rörelse, alla hästar, ja precis allt.

Och så försvinner häst efter häst och SvenÅke är inte i stallet och så får hon flytta själv till .... månen .... och träffa helt nytt folk och starthästar och se nya ställen.... och samtidigt hålla reda på ett "föl vid sidan" som absolut inte tänker hålla sig vid just den sidan.

Riddarmön himlade med ögonen och var ängslig för ungen sin. Hon hade visst levt rövare i transporten och varit besvärlig i seminspiltan. Men är det så konstigt egentligen?! Om man som häst varit hemma i hela sitt liv och knappt varit bortanför 70-skyltarna, och så när man börjar närma sig pension - 15 år - då plötsligt en dag börjar nya livet.

Oj, vad det värmde att se Riddarmön. Sist vi sågs var när vi fotograferade henne i vintermökret ute i hagen. Hon sprang så snön yrde, var lurvig och proppmätt. Nu var hon blank och fin med extrahull att ta av om fölungen skulle behöva.