- Skulle stänga dörrarna. Höll hästen med handen i tömänden och sträckte mig bakåt för att lappa igen dörren. Då gick tömmen rätt av! Den delade sig i änden  och gled ur handen!! Och hästen den knatade ju iväg!!

Ibland händer grejor som inte får hända. Tömmar är ju både ratt och broms. Varje gång man selar så kollar man ju hur tömmen ser ut när man hakar fast den i bettringen. Kollar att spännet är helt och att lädret ser friskt ut.

(För mig gäller även att komma ihåg att kolla att jag hakat fast tömmen i betteringen och inte i sidostolpen på huvudlaget .... historien bakom den manövern finns att läsa bland gamla hästorier ....)

Men det är inte alls lika ofta som man kollar i andra änden på tömmarna... ni vet där det där lilla spännet finns som har en lekare och ser till att tömmen inte tvinnar ihop sig själv.

Det som hände denna gång var att spännet och lekaren hade gått sönder. Och man har ju lärt sig att allt är helt så länge det inte är trasigt. Och detta var verkligen fel tillfälle att gå sönder.

Ni kan ju tänka er själv hur en pulskurva hade sett ut på den kusken.... Tick tack när hästen spändes lös och fick gå ut med vagnen och stanna utanför stalldörrarna. Lugnt och stilla. Och sen när tömmen delar sig och glider ur handen..

Måste ha låtit som en väckarklocka inne i bröstet när hästen obekymrat knatade iväg för egen maskin och tyckte att det var väldigt mjuk och följsam hand idag...

Sen blev det ju lite mera fart på tillställningen om man så säger. Det blev några varv hit och dit utan att vagnen lossnade eller gick sönder. Hela äventyret avslutades med en parkering i en återvändsgränd mitt mellan två hagar.

Allt väl och ingen slog ihjäl sig. Pulsen på kusken har antagit normala nivåer igen.

Jag som tittat snett på ett par av mina tömmar tog denna historia som ett tecken från skyn. Raskade mig till travshopen och inhandlade ett par nya. Ska dumpa gammeltömmarna och se över spännena med lekare av det enkla skälet att såna där spännande övningar har jag inget som helst behov av att uppleva själv.