En arbetshäst hade precis avlivats i byn. Slaktaren och bonden stod kvar vid hästkroppen - som en slags hästarnas "tysta minut".
Nu var den död och skulle upp på en lastbil. Bonden hämtade traktorn men hästrackarn var för tung, traktorn mäktade inte med lyftet.
Det var tidig söndagmorron. Hur skulle de få upp hästkroppen på lastbilsflaket. Vem i byn har en traktor som orkar lyfta?
Det fanns en ganska ny baklastare men den hemmansägaren kom inte på fråga. Han ansågs för känslig och bara tanken att be honom komma med traktorn i detta syfte, den tanken slogs bort direkt. Men vem mer hade traktor?...
- Han har ju en gammal baklastare! Vi ringer till honom!
Personen i fråga var absolut inte bonde. Det var ingen vanlig traktorägare utan en lönearbetare med en gammal baklastare stående på gårdsplan. Han bodde en bit bort efter stora vägen så körtiden var kort.
Baklastarmannen blir uppringd denna tidiga morron. Får höra att en häst blivit avlivad och att bonden behöver hjälp.
- Kan du hjälpa oss?
- Naturligtvis, klart jag ställer upp, säger en allvarlig stämma i andra änden av tråden.
Det tar inte lång stund innan ljudet av en annalkande traktor hörs. Väl framme sticker baklastarmannen ut skallen ur hytten, tittar mot hästkroppen och sedan på männen som står där. Det syns att han aldrig sett en död häst och hans blick flackar och söker svar via männens anletsdrag.
För det första så har han ingen aning om vad han förväntas göra eller hur man ska förhålla sig till hästdöden. Han vet inte vad han ska säga.. .Kan man beklaga sorgen eller ska man spela hård eller vara vad?.. Kanske fråga varför hästen är död?...
För det andra så luktar han redig bakfylla och har svarta solglasögon fastän det är gråväder. Han flyttar ner brillorna mot nästippen när han med rödsprängd blick öppnar hyttdörren och lutar sig ner mot bonden:
- Säg nu EXAKT vad jag ska göra!
Och han får instruktioner. Vare sig hans eller traktorns funktioner är väl på topp. Han känner stundens allvar och inser att han måste göra allt rätt, det är fel tillfälle att misslyckas.
Precis de tankarna snurrar i skallen när frun i huset rundar knuten och vinkar som hälsning. Och hjälp...! Han nickar samtidigt som han närmar sig hästkroppen med höjd skopa och bankande hjärta.
Han skrider sakta framåt, kollar så skopan håller avståndet till hästkroppen. Sakta, sakta och på givet tecken från bonden stannar baklastarmannen med skopan i luften ovanför hästen. Han väntar in nästa instruktion. När slaktarn och bonden ska fästa lyftlinor runt hästens ben händer något som inte får hända...
Plötsligt tvärfaller skopan ner rätt över den liggande hästen. Baklastarmannen vet ej vad som sker, vet ej om han pillat på något reglage eller om något gått sönder. Kroppen plattas ihop varvid en urinstråle likt en fontän sprutar rakt mot slaktaren som först fått kasta sig undan skopan och nu ta sig undan hästpisset.
Baklastarmannen fumlar inne i hytten och upp far skopan och hela hans uppenbarelse utstrålar FÖRLÅT FÖRLÅT, Hur jävla klantig är jag, skit traktor ... osv
Gråtfärdig ser han sig om efter frun i huset som han vet älskar hästar. Han är orolig inför hennes reaktion i sorgens stund. Ser henne i ögonvrån luta sig framåt. Nej, nej, nu gjorde jag henne ledsen...
Oroligt kikar han på henne bakom sina sotsvarta glas... och upptäcker att hon ... gapskrattar !? Hon ser ut som om hon håller på att skratta ihjäl sig.
Baklastarmannen blir avbruten i sina förvirrade tankar av visslande klartecken från gubbarna vid hästen. Resten av uppgiften löses med elegans. Han avböjer kaffe och baklastarn försvinner efter vägen.
- Det var ju tragikomiskt, säger frun som fortfarande skrattar. Men inse nu, vi har ju indirekt uppmanat till rattfylla... han såg ju nästan full ut. Han var ju snäll och hjälpte oss - fastän han visste att han kanske inte hade klarat ballongblåsning. Tack gode gud för att det inte längre finns poliser här i obygden!!! Och att han tog sig hem!