Långfredag - skulle få årets första sovmorron. Gubben skulle ge hästarna käk på morron medans jag själv drog några stockar till.

Vaknade av att gubben försiktigt bultade på mig:

- Vakna - hästarna är på vägen!

Han var lugn och stilla, ropade inte utan konstaterade bara men det räcker ju för ett tvåmetersskutt rätt upp i atmosfären.

- Ingen fara - de står där nere på vägen...

Kastade på mig kläder medans jag hade blicken på tre skuggfigurer som stod i kurvan på vägen vid nedre änden av hästhagen. De stod där och roddade i snödrivan och såg inte alltför upphetsade ut. De hade varit ute på natten och något måste ha hänt eftersom de inte var kvar i hagen längre. De delen av hagen som jag såg var intakt.

Halvt medvetslös remmade jag som en styv gammal snabbloppare ner till stallet och tog två havremått och en grimma i nypan.

- Nu är det morronfika hästar! Kom nu!

Två skak på havremåtten och det kändes som en jordbävning i backen när hästarna med hungrigast i täten - Skogans Surprise - kom farandes som raketer.

På två minuter var de i sina boxar.

Vi tog oss lite kaffe sedan undersökte vi saken. Snön hade rasat från taket, ett jätteflak med snö hade lagt sig över eltråden. Vi har elgummisnoddar vid utestallen och de var rejält uttänjda och låg på backen som två streck under flera kubik blötsnö. Där hade hästarna funderat en god stund innan de kom överens om att det kanske gick att knata över den liggande faran.

Hästarna hade haft party hela natten - av spåren att döma så måste de ha varit ute på äventyr länge. Det såg nämligen ut som spåret efter en renhjord som dragit fram. Vält rundbalar och remmat fram och tillbaka efter vägen. Rätt ut i terrängen - spår i djupsnön som får även den mest härdade norrlänning att fundera över skor, brodd och ev trampskador...

Ut på militärvägen spårade vi sällskapet. Den nyslungade vägen bort mot grannens träningscamp såg ut som en tvättbräda. Fattar inte vad de hade gjort där, det var spår efter dem precis över allt. Hittade dojan jag sökte längst bort där vägen svänger ner mot grannens rundbana...

Sedan hade de tjafsat vid timmerupplaget också,  spatserat åt andra hållet. Ja, en sak är då säker - de hade placerat sina fotspår precis överallt! Och även fått för sig att stånka in i djupsnön rätt ut i skogen över allt ris och bråte som skogsmaskinen lämnat kvar när grannen avverkat.

- Men du, där du brukar köra, där har de tame tusan inte satt en fot... skrockar gubben roat.