V75 i Boden. Regnet vräker ner och vi har precis vrålat Torvald Palema till seger. Bredvid oss står en glad medelålders herre med paraplyet käckt på svaj.
- Jag har aldrig varit på trav förut!, säger den glade.
Så vi förhör oss om vad han tycker. Mitt i allt sätter han ögonen i nordisarna som värmer ute på banan och frågar vad det är för grejor hästarna har runt nosen. Och vi försöker förklara.
- Vi har en HA-häst hemma, säger den glade i förbifarten. Den är 33 år gammal men ingen tror oss.
- Va?! HA- hästarna är ju uppfödda av Bengt Lundström här i Mockträsk. Vad heter den? Kanske jag vet vem det är?
Bengt Lundström födde upp hästar med kennelnamnet HA. De kunde heta HA Licken, HA Leluja, HA Wanna, HA Paranda, HA Iti. Många fina hästar.
- Han heter Jugge. Vi kallar honom för det. Det var farsan som köpte honom och nu är det barnbarnen som han leker med. Jugge är jättesnäll med småflickorna.
Och vi får höra historier om denna häst som inte alls verkar vara tagen av ålderskrämpor. Hur hästen driver med karlar och låter tjejerna hållas till dess hästen själv går hem eller vad han nu tänkte göra.
Väl hemma kollar jag i registret.
HA Jugg, det måste vara den hästen!
född 1977, 1 start. Registrerad ägare 1980 var Anette Nordström i Luleå. Vad nuvarande ägare hette har jag ingen aning om.
Skoj när hästar får leva och ha hälsan så länge. Hos Bengt Lundström I Mockträsk hade jag två av mina hästar på bete för väldigt länge sedan. Kanske det var den där Juggen som gick med min första häst Tom Shot på bete på andra sidan Mockträsk i slutet av 1970-talet. Det var några nordisar, små buspojkar och en lite gängligare bloding som gick där på betet.
Det var på den tiden då det formligen sprutade älg i skogen så elstängslet var trasigt ganska ofta. Smånordisarna for omkring som ett gäng huliganer mitt bland sommarstugetomterna i närheten och "Benke-Lunka" vrålade:
- Fåll, fåll fåll!
Vilket av någon underlig anledning fick småhästarna att komma farandes genom skogen i full galopp och själv hoppa jämfota in i hagen där min lydiga häst stod ensam kvar. Lärd att inte gå över liggande elstängsel...
Det var i de markerna som min hund Sambo vid samma tidpunkt hade ståndskall inne i tät björkskog.
- Nu jäklar farsan, tänkte jag, du kan ta dina älghundar för här har min byracka ståndskall på älg!
Så jag smög flinande in i buskaget med planen att memorera exakt hur hunden ställt älgen för att sedan ta ett proffssnack med farsan angående älghundars kvaliteter. Kaxig var bara förnamnet!
Hunden gafflade som besatt så det var inga problem att smyga mot ståndet. Och så började jag skymta hunden mellan löven och den for omkring som en karusell... men inte såg jag någon älg .... jag hörde två "röster" och såg två svartvitgråa varelser snurra omkring så kvistar och löv sprutade åt alla håll.
Men va in i glödheta fanders!?
Så kommer jag närmare och ser att hunden försöker greppa en grävling som försöker greppa tag i hunden! Men här ska det ju inte finnas grävling, tänker jag, fastän jag ser att det är ju en grävling som virvlar runt min huskyblandning.
Jag gapade till. Grävlingen släppte fokus på hunden och spände ögonen i mig och snodde på en femöring och drog rätt in i skogen. Hunden försökte dra bakefter men jag fick tag i kalufsen på honom.
Då, på 1970-talet, lär det inte ha funnits så många grävlingar här i trakterna. Det var mitt livs första grävling!
Och farsan kunde fortsätta skryta över sina älghundars prestanda... och min Sambo skällde heller aldrig på älg senare heller. 1-0 till farsan.