Fem pappkassar med hö står startklara i köket. På bordet en våg, en sax, en plastpåse med "dragkedja" och ett vadderat kuvert med AnalyCens adress på.
Jag räknar ut hur mycket hö som ska tas från respektive påse för att provet ska ge ett helhetssvar som är representativ. En analys ska alltså kunna visa värden för skörden som helhet. Det är den teoretiska delen.
Den praktiska blir en stökig övning - som vanligt. Klippa lurvigt hö i mindre bitar utan att tappa bladmassa och dessutom få ner allt i en vågskål - det är ingen lek. Jag klipper och det ryker strån åt alla håll. Till sist är jag klar och då måste dammsugaren vara startklar... det ser ut som om hästarna haft fikapaus i köket.
Vilket får mig att tänka på ett helt annat kök.
För över 20 år sedan bodde jag i ett annat gammalt hus med ett trevligt stort kök men i anslutning till huset fanns absolut inga uthus, garage eller ekonomidelar. Detta ställde till med lite problem en vinter då belagen på min hundsläde behövde fixas.
Jag hade ju ingen stans att hålla till med det jobbet så det slutade med att toboggan (en släde med låg lastyta och avsedd för fjällturer, ej tävling) låg på rygg med buskbåden vilande på en köksstol. Änden på medarna låg på köksbordet och en perfekt arbetshöjd var skapad. Planen var att slipa ner plastbelagen och sedan vaxa ytan. Det skulle bli fart under galoscherna - det var det som var målet.
Jag hade kommit på det optimala verktyget - en planhyvel! I med sladden och ratta in väldigt supertunna skivor att hyvla av. Perfekt och ingen fara för att hyveln skulle haka i de försänkta skruvskallarna som höll belaget på plats under medarna. Testade lite lätt och försöksresultatet på en liten belagsyta var PERFEKT!
Så jag drog igång verksamheten i köket. Att det sprutade supertunna miniatyrchips av svart plastmaterial - det störde mig inte för fem öre. Det vart så FIINT! Och det gick förhållandevis snabbt också.
Och sedan smälte jag på nåt slags vax och det var slätt och blankt så det var inte sant! Och sedan kånkade jag ut släden och satte den på snön. Det blåste ungefär 0,2 m/s och det räckte för att toboggan skulle komma i rörelse! Det fanns inget motstånd under belagen. Jag hade gjort den perfekta vallningen! Jäss!
Med knuten näve i luften gjorde jag segergest när jag knatade uppför träbron och in i köket för att städa upp efter mig. Så nöjd så det nästan inte var sant.
Det som hände sen, det var nästan inte heller sant...
Fatta att
- något händer när statisk elektricitet kombineras med svarta små plastflarn...
- elektriska flarn lever sitt eget liv
- planhyveln blev lurvig av rörliga flarn
- flarnen flyttar på sig när man kommer med handen, eller sopborsten eller foten ....
- dammsugaren inte svalde flarnen eftersom de fastnade utanpå munstycket som järnfilspån på en magnet ...
- den röda dammsugaren i flera år såg ut som om den hade rörlig svart skäggstubb överallt
- när jag flyttade därifrån ett par år senare, så kunde jag fortfarande stöta på elektriska plastflarn precis var som helst... och inte heller då ville de bli tillfångatagna
- köket vart ludet och glidet perfekt!