Denna helt sanna historia inträffade i travtränare Gustaf Halléns stall. Det var i mitten av 1970-talet på Torpgärdans travbana - det som sedemera blev Bodentravet och numera heter PEABtravet.

I händelsernas centrum var en pryoelev - en blyg och försiktig kille som gjorde det han skulle utan att föra något väsen. Han fanns alltid där med sopen i högsta hugg, långt efter pryoperioden avslutats och grundskoletiden passerats. Föräldrahemmet låg i villaområdet bredvid travbanan så det var naturligt att cykla iväg till stallet.

Så sitter vi där allihopa i Gustaf Halléns lilla fikarum. Som vanligt är det kaffe och nybakad fralla med ost som gäller. Ibland kom hästägare med tårtor - det var under en period då det gick jättebra för stallets hästar. Om jag inte minns fel så var det dryga 20 hästar i träning här i Boden och även en filial i Skellefteå med några starthästar till.

Sedvanligt hästsnack, garv och munhuggning i typisk travstil. Mitt i allt blir det tvärslut på ämnen att diskutera. Ovanligt nog blir det en konstpaus på säkert helt oändliga 15-20 sekunder och då väljer pryoeleven att göra ett "statement" som vi alla minns ännu idag.

Han brukade för det mesta sitta och lyssna och ofta med blicken sänkt. Han var inte den kaxiga typen men det han talade om för oss den gången - det var helt osannolikt kaxigt - men på ett för oss stallpersar mycket ovanligt sätt.

- Jag och pappa har varit till banken igår. Vi har lånat en miljon. Vi har köpt en gård och ska börja med kor.

Grabben var helt lugn och precis, lite som en revisor som läser upp revisionsberättelsen inför sittande styrelse. Vi bara gapade och tittade på grabben.

- Vad är det du säger?! Vad sa du att du hade gjort?!

- Vi har räknat och vi ska köpa kor. Banken lånar pengar åt oss.

Vi som satt där fick inte riktigt ihop vår uppfattning om grabben med det han sa. Helt ofattbar summa på den tiden och lika obegripligt ändamål. Efter det uttalandet tittade man på grabben med helt andra ögon. Och med tiden så försvann han ju ut ur stallet för han hade ju annat att göra.

Så kom han tillbaka och berättade att en hel besättning med jerseykossor skulle komma upp. Från Småland och tillsammans med sin förre ägare, en äldre man som skulle hjälpa till att skola in kossorna hos nye ägaren. Jasså minsann, här var det seriöst angreppssätt. Det gick att läsa i lokaltidningen också och om jag inte minns fel så stannade förre ägaren i över en månad innan han kände sig trygg med kossornas framtida skötsel.

Ja, med jämna mellanrum kom så grabben och avlade rapport i stallet. Och åren har gått men raketfart. Han har fru och nästan vuxna ungar och har under senare år haft travhäst i träning på Bodentravet. Jerseykossorna är kvar och  ibland åker vi förbi hans gård. Varje gång tänker jag på hur han som pojkspoling talade om vad som var i görningen. Och med egna ögon kan jag se vad han hade i kikaren och vad han har realiserat.

När jag så idag läser tidningen ser jag en bild på en person som skakar hand med självaste kungen. För att få skaka labb med kungen och få hans guldmedalj krävs att man har levererat förstklassig mjölk från friska kossor under minst 23 år.

Och vem tusan står inte där i kostym och med gråa hår vid tinningarna - jo de mesige pryoeleven Mats.

Till alla er som har en idé och en plan. Skit i vad folk säger och tror - gör som Mats Johansson, Edet, Boden, gjorde!

Gör det du ska och låt det bli precis som du själv vill!

Ett jättegrattis från mig - och säkert alla de andra som satt där runt Gustafs fikabord den där gången för länge sedan!

För så som man tror det ska bli - så blir det! Fråga Mats!