Detta hände för två år sedan. Zoola hade föl vid sidan och gubben hade byggt om carporten till ett jättefint utestall.
För att ni ska fatta vidden av det som hände så måste ni veta att gubben min är extrem när det gäller snickeri och konstruktioner. Hästlastbilens alla mellanväggar och bröstbommar har en passning som gör att det låter bara klick. Och har han gjort något så då är hans mål att det ska hålla i flera hundra år. Det ska synas att Tore Eliasson varit i farten. Och utestallet var inget undantag.
Litet garagefönster fick galler med nät för att inte någon liten föltand skulle bli skadad. Innerväggarna hade intet en utstickande del någonstans. De var släta som babykinder. Dörren bestod av en över och en underdel. Allt så rejält att intet ens en vild elefant skulle kunna rubba på funktionen.
Det var trevligt där inne med halm upp till magen. Om det var kallt stängde vi övre dörrhalvan. Om inte så stod flickorna och tittade ut när jag kom med morronfika.
Denna morron var jag lite sen. När jag kom ut på gården for gubben precis ner efter vägen. Jag traskade mot stallet i 26 gradig kyla iförd vinterskor, bomullslångkalsonger, T-shirt med vinterjackan på, utan mössa och vantar. Hästarna inne i stallet fick morronhö och jag gick med käk till flickorna i utestallet.
Eftersom det hade varit kallt på natten så var övre boxdörrshalvan stängd. Jag öppnade den, sa hej och öppnade sedan nedre dörren och gick in med en hink betfor. Hästflickorna kom emot mig så jag drog igen nedre dörrhalvan efter mig.
Precis när jag häller betforsörjan i krubban låter det klick. Jag vänder mig om och ser att övre dörrhalvan slagit igen.
Klick betyder garanterat stängd utan möjlighet att öppnas inifrån. Pulsen steg flera hundra slag. Jag fattade innebörden men tog ändå sats och vrålade när jag tog i allt vad jag kunde för att få upp övre dörrhalvan. Hästarna tittade på mig och undrade om jag fått ett frispel. Jag är inlåst!
Inse det panikartade i hela situationen. Vi bor vid vägs ände. Jag har lyckats låsa in mig själv i ett utestall som gubben byggt. Det är mer än lovligt svinkallt och jag har inte kläder på mig och ingen mobil. Jag inser ju att där kan jag skrika hela dagen utan att någon hör mig. Och rösten tystnar inte av utmattning utan av att jag fryser ihjäl. Läget är allvarligt!
Jag drar ett djupt andetag och ser mig omkring. Dörren kommer jag aldrig att få upp - det är ju Tore som gjort den. Så det släppte jag. Blicken far upp efter väggarna och ser avståndet mellan vägg och tak. Skattar avståndet och inser att jag är för tjocksskallig för att ta mig ut samma väg som gråsparvarna...
Provar lätt hysteriskt att försöka klösa bort listen runt fönstret vid krubban. Det är ett stående smalt och högt fönster med plexiglas på insidan. Mitt ögonmått ber mig lägga ner det projektet också. Om jag lyckas få lös gubbens lister så kommer jag mig ändå inte ut den vägen.
Börjar hetsa lite, jag hade ju inte druckit morronkaffe eller läst tidningen heller. Hjärnan har ju en viss startsträcka..
Kvar är "garagefönstret" som gubben klätt in med galler och gunnebostängsel. Jag vet ju storleken på skruvarna han brukar använda så jag blev lite trött då jag granskade listerna runt om. Varför är han så ivrig.... Kan med lite våld ta mig ut genom de små fönstrena men hur f-n ska jag få bort lister galler och stängsel? Det kommer ju att ta hela dagen. Jag hinner ju frysa ihjäl!
Jag är inte den typen som börjar grina utan jag blir bara förbannad. Så i ren ilska försökte jag ta tag i änden på en list och tänkte att jag bänder lös hela skiten... men det hände inte nåt.
Jag slet i gallret. Tog storgreppa taget i gallret - - 26 grader och utan vantar, tur att man inte hade handsvett för då hade jag fastnat i stålet - med båda händerna och klättrade med fötterna upp efter väggen och spjärnade och vrålade och provade att men benkraften slita lös gubbens idiotsäkra fönsterkonstruktion. Intet en rörelse någon stans...
Hästflickorna stod vända mot mig, tuggade och tittade helt lugnt på mina förehavanden.
Jag sökte i fickorna efter något som liknade en skruvmejsel eller stjärnmejsel. Hittade ett hösnöre som jag lirkade in bakom kanten på en list. Provade rucka lös listerna utan resultat. Var för arg för att frysa - än så länge vill säga...
Ett spännband höll fast en stor saltsten. Tja, spännet kanske gick att använda som skruvmejsel...
Jag inser att jag måste lösa detta själv annars lär jag frysa ihjäl innan gubben kommer från jobbet. Och då ska han väl sova middag och gå ner i källarn och elda och det finns inget som säger att han över huvud taget undrar vars jag är. Så att se han som en lösning låg minst 12 timmar bort...
Nå, jag tog spännet från spännbandet och började bearbeta skruvskallarna. En skruv rörde sig och där anföll jag. Kombinerade hösnöre och spännband och fick en liten glepa mellan listen och väggen. Andades lite morronluft och bestämde mig för att riva hela väggen om det behövdes.
Det tog sin tid att få lös första listen, resten gick på rena segerglädjen. Gallret bort, upp med fönstret och sedan bestämma sig för om man ska försöka ta sig ut med fötterna först eller skallen. Jag lyckades knöka igenom överkroppen genom det lilla fönstret - tänk ett smalt litet källarfönster som är delat i två halvor.... Hängde en stund upp å ner med skallen i snödrivan utanför. Hade fastnat med rumpan i gluggen. Men långkalsongerna stannade innanför så med ändan bar gled jag ner i snön och ut i friheten. Ena dojan blev kvar där inne.
Jag sprang fortare än blixten in. Tackade min lyckliga stjärna för att jag inte är den hysteriska typen. På med kläder, koka kaffe och läsa tidningen. Sedan tog jag ny sats och gick ut igen.
Övre boxdörren i utestallet hakas alltid fast numera. Och jag går inte ut utan att ha mobilen i fickan.
Om du går in i FOTOALBUM ser du hur carporten/utestallet ser ut idag.