Skogans Surprises träningskompis heter Nicole Dream. En stor reslig dam med klipp  i steget. Har varit lite ängslig förut men nu börjar hon kunna travhästjobbet.

Igår startade hon på Bodentravet eller PEABtravet som det heter numera. Anmäld till P21-loppet efter en tids poängtorka. Trimmad till tänderna för uppgiften att fixa poäng.

Och det går riktigt bra. Fin ut från start, placerad i slagläge i tredje par utvändigt. Börjar blanda sig i diskussionen i sista sväng då hon kommer farandes i tredjespår. Hästen i spetsen stretar emot när Nicole Dream kommer tuggandes utanför. Det blir en fin upploppsduell dem två emellan. Och Nicole vinner på ett bra sätt.

Kvicken - ägaren och tränaren - hoppar och vevar med armarna i stallsvängen. Kusken visar faktiskt en segergest - höjer armen i luften efter mål. Det ropas och tjoas bland närvarande bekanta.

Jag graturerar Kvicken och ansluter till ekipaget då det befinner sig i duschen. Han är glad, ger mig en kram och darrar på underläppen. Jag spänner ögonen i honom:

- Men va tusan!? Har du börjat gråta!? Har du tänkt göra en Stefan Hultman?

- Jo, men jag är ju så glad.

- Skratta då istället för att böla. Grinade du efter värmningen också? Nicole hade ju varit bra då hörde jag.

- Jo, nästan.

Stefan Hultman är den duktige och kände travtränaren som gråter för allt. Jag brukar lite skämtsamt kalla den store goe charmige nallebjörnen för Lipsillen. Han är så himlade känslosam och lättrörd. Har sitt jättefina sto Lie Detector som han flera gånger sagt är lika vacker som hans egen fru. Han grät floder när märrn vann löp, som en mamma vid dotterns bröllop ungefär. Han har en annan kanonfin häst som är så bra så hultman grinar redan i vämningen för att sedan knappt vara kommunicerbar när hästen vunnit. Hulkande Hultman.

Och här inne i fuktdimman i duschstallet på Bodentravet står Hulkande Hultmans kollega Göran Kvick. En glad amatör vars glädjetårar döljs bakom igenimmade glasögon.