Skogans Surprise var ovanligt stillsam när jag värmde honom hemma på morron. Det var ju start idag - lunchtrav i Boden.
Förra gången jag skulle starta levde han rövare kvällen före. Skulle köra en liten vända men det blev full rulle på fel ställe och resultatet blev sårskada, stryk.
Nu var jag beredd på vad som helst som kan främja gäddhänget... men pojken var som en vanlig häst på morron. Skrittade och klippte med öronen och tittade efter fåglar. Lufsade på maklig takt. Det var ju skönt för mig och mina armar men det kändes lite lurigt.
Mötte Laser-Lisa på stallbacken och hon satte tummen upp för harmonisk häst. Det är ju lätt för henne att säga... första gången hon var på besök så var hästen inte speciellt imponerad av akupunkturnålar. Sist hon var förbi tyckte hon att han var så fin i pälsen - fina vitaminringar! - och lyste av välmående och såg så harmonisk ut i ögat. Så sant så sant.
Men när det är start så går det absolut bäst när Lotta skakar i händerna efter värmningen. När fingrarna är helt vita och tömda på blod av en häst som är kaxig som tusan.
Nå, idag var hästen allt lite fundersam. OK att det var ny kusk, Hanna Olofsson, men det behöver man väl inte hänga läpp för. Men lite så blev hela loppet. Han kunde inte hänga med från start. Invändiga resor är ju inte hans likör, och icke heller innerspåret i Boden. Men det spelar liksom ingen roll, grabben var gravallvarlig och det är ju på glädje han springer. Och idag verkade han verkligen hålla sig för skratt...
Så det var bara att bryta ihop, packa grejorna och hasa sig hemåt. Väl hemma släppte jag honom och hans bästa kompis Storklas i beteshagen vid bäcken. Första gången för året och bara pojkarna. Stona fick vara uppe i skogen.
Örjan och Storklas bet fast i backen och smaskade på gräsprimörerna. Själv gick jag in, drack kaffe och la mig på sängen med tidningen. Somnade till och vaknade av ljudet av ett rejält åskväder. Trodde jag...
Tittade ut och såg pojkarna springa i full galopp - nästan skengalopp - varv efter var mellan träden och över diken. Storklas i spets och Örjan i rygg i full fart. Varv efter varv. Det såg ut som om två jordfräsar löpt amok på den vårfräscha grässvålen. Det regnade jordkokor.
Tur att jag lät Örjan ha bootsen kvar ... tänkte jag när de hoppade över dikena i full fart. Till slut stannade de upp och de var sjöblöta i svett och blåste som om de gått ett rejält jobb. Speciellt Storklas som slog nytt rekord i alla kategorier.
På väg till stallet kände jag igen Örjan igen. Lite vild och oberäknelig, glad och påhittig. Men va f-n, det var så dags. Så här skulle han varit vid lunch...
Nå, jag har anmält till Boden igen! Och fram till dess vill jag ha Skogans Surprise så taggad att gäddhänget flaxar innanför jackärmarna. Har INTE tänkt prova med hantlar som min lågt kluvne kusk Lotta föreslog.