Ser på textTV att Mittuniversitetet infört förbud mot att spela in föreläsningar. På Youtube ska det finnas små filmsnuttar från mer eller mindre dråpliga situationer som inträffat under just föreläsningar vid universitet.
Tur att IT-tekniken inte hade hunnit lika långt under mina år på universitetet i Luleå. Visst blev mina föreläsningar både inspelade på band och videosända till andra orter. Det störde väl inte speciellt och ibland fick man ju bjuda på ett skratt när man klantar till nåt.
Nu läggs mobiler på skrivpulpeten och misstagen kablas ut över cyberspace. Och vad spelar det för roll? Inte vet jag. Har inte varit in och kollat på några exempel men jag ska ge er ett exempel som skulle kunna ha blivit en långkörare på Youtube om missödet inträffat i nutid.
DÅ: Början på 1990-talet, jag hade förresten blivit först i byn med att kommunicera via cyberspace - det grävdes nämligen kabel för att mitt "tjänstevapen" skulle kunna nå ut på internet.
Jag hade en mycket trevlig kvinnlig kollega i 35 års åldern, som skulle ha föreläsning för teknologerna. Vi hörde ju till IES - institutionen, industriell ekonomi och samhällsvetenskap och fanns i ett hus på campus i Luleå och teknologerna höll till i ett annat.
Det var vinter så för dagen var hon iförd kjol och under den rejäla ribbstickade långkalsonger. Hon packade ihop undervisningsmaterialet och bestämde sig för att gå under jord - nänä, inte så. Hon valde att gå i kulverten i källaren över till andra byggnaden, istället för att gå utomhus i snön.
När hon passerade toaletten i korridoren bestämde hon sig för att slinka in där så det var gjort. Sedan hastade hon sig iväg genom kulverten och till föreläsningslokalen som för dagen var en storsal med plats för mer än hundra teknologer.
Hon skulle snacka ekonomi och stod där vid tavlan och riktade kurvor och skrev formler. Det var surr i luften, stämningen var munter. Killarna - för det var ju mest av den sorten - såg så roade ut. Hon begrep inte varför men den kvinnliga intuitionen skapade en oroande känsla i magen.
Hon besvarade frågor och ritade diagram och till sist var det dags för rast. Det skrattas och grabbarna som passerar henne på väg ut i korridoren tittar endera väldigt roat på henne eller så slår de ner blicken... mycket skumt.
Hon fattar ingenting. Så är det till slut bara en grabb kvar i lokalen. Han kommer sakta fram till henne, ser sig om och säger lite viskande:
- Du, din kjol sitter konstigt där bak. Bara så du vet.
- Jaha, tack då fixar jag det, säger hon och för samtidigt handen bak mot rumpan.
Grabben försvinner ut i korridoren samtidigt som handens första informationssignaler når upp till hennes hjärnkontor. Det hettar uppe på kinderna när hon med handen trevar på en luden stickig rumpa - och förstår varför grabbarna varit så muntra. Och det måste vara fler än de i föreläsningssalen som skrattat åt henne. Hon backar i tanken och ser sin väg genom kulverten, hör alla steg som hon hörde bakom sig men nu minns hon deras klapprande ljud på ett helt annat sätt.
Vi sitter och fikar efteråt. Jag vred mig i skratt när hon berättade följande:
- Jag fattade först inte vad han menade men jag kände att nedre kjolfållen satt fast i linningen - på mina stickade långkallingar! Titta på dom! Ribbstickade med fyrans sticknålar - ludna som fan! Det hände när jag var förbi toa. Tänk hur jag gick där med kjolen fasthakad vid midjan, hela vägen bort. Du vet ju hur många som tar genvägen via kulverten. Och alla går där bakom mig utan att säga nåt! Och sedan där i salen. Jag svansar omkring där och ska vara vetenskapligt seriös och så har jag en luden stickad rumpa... jag såg på killen att han tyckte att situationen var pinsam. Nu finns det inget värre som jag kan göra här, det är då säkert.
Vi två fick skratta tillsammans en gång till - det var när vi båda två vann pedagogiska pris, framröstade av studenterna. Så några små pinsamheter sabbar inte pedagogiken.