Jag började mitt travliv slutet av 1960-talet på Torpgärdan, det som senare blev Bodentravet och numera heter PEABtravet. En ganska lång period var jag stallflicka hos Mäster Gustaf, banans mångåriga championkusk som sedan länge fallit för åldersstrecket. Där hos Gustaf Hallén fick man lära sig både det ena och det andra.

Gustaf kunde blänga på en istället för att säga vad han tänkte. Vet inte vilket som var bättre...

En gång körde jag bredvid Gustaf på banan. Hästen hette Trix Klej och var på uppträning efter en rejäl operation i en framhov, halva foten var nästan borta när han kom tillbaka från Veterinärhögskolan.

Nåväl, där satt jag och lunkade i godan ro men tyckte att hästen kändes konstig. Trixan hängde på en töm, det var då ett som var säkert. Han kändes inte halt eller styv eller nåt - han liksom bara hängde på en töm. Till sist vände jag mig till Gustaf och sa:

- Han hänger på en töm men jag fattar inte varför.

Gustaf behövde en hundradels sekund för att kolla av läget, analysera och fatta beslut om åtgärd. Han spände ögonen i mig och sa med en röst som fick kalla kårar att krypa efter ryggen:

- Hördu lilla flicka, den där kör du in med. Direkt.

Jag bara gapade och fick ungefär 3000 i puls. Fattade att jag gjort nåt fel men kunde inte få ihop det i skallen. Sträckan från banan och in till stallet tog en vecka - det kändes så i mitt förvirrade huvud. Va har jag gjort?! Hur jag än lät tankarna skena i olika skräckscenarior, inget stämde. Gustafs kommentar kändes som en jordbävning inombords - snacka om att orsaka osäkerhet hos den som inte vill annat än att lära sig mera?

Väl inne i stallet upptäckte jag direkt vad som orsakat att Trixan hängde på en töm.... jag hade hakat i tömmen i sidostolpen, bommat bettringen med en halv centimeter. Ett helt osannolikt misstag som kunde ställt till det rejält. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Och framförallt så visste jag inte vad Gustaf skulle säga när han kom in...

Gustaf sa ingenting. Varje gång jag ska ut genom dörrarna med en häst så kollar jag tömmen. Så lärde jag mig det... men den valda pedagogiken var våldsam för en liten stalltjej.

Det finns vissa som väljer att inte fråga. När det inte vet så chansar de hej vilt. Som Stig H Johansson, landets bäste tränare genom alla tider.

Så här var det - enligt en artikel i TravRondens Vinternummer:

Stig H var i början av sin travkarriär anställd av Holger Skoglund på Bergsåker. En riktig legend som hade mest nordsvenskar i stallet. Där fick den unge Stig H lära sig en hel del. Som hur man då - för 45 år sedan - åtgärdade fånghästar.

Hästarna åderläts på blod. Stig H skulle hålla i hinken när hästen tömdes på lite blod. Lite och lite - när hinken började vara full vid pass 15 liter, då började det vara mycke inte bara för hästen utan även för hinkhållare Stig H. Han svimmade ( - eller rättare sagt, Stig H kände hur hästen kände sig, lite mer än knäsvag...).

Nå, det lilla tecknet på vekhet för blod, det kunde Holger Skoglund ta men den gången då han bad unge Stig H hämta ett martingal, då kunde Holger inte behärska sig längre.

Stig H var lite blyg enligt egen utsago. Han hade ingen aning om vad ett martingal var men tordes inte fråga. In i selkammaren lät han blicken löpa över krokarna med upphängda utselningsdetaljer. Vad han högg tag i är glömt men det han langade över till chefen Holger var absolut inte ett martingal. Holger nöjde sig inte med att blänga på junioren, han tog till orda och brände på storsläggan i skallen på lille vetgirige men osäkre Stig H:

- ""Såna som du borde man få betalt för att ha i stallet."

Travsportens lärare och mentorer vinner inte alltid de pedagogiska priserna... men nog vet Stig H vad ett martingal är!