Satt förstummad framför tv:n härom kvällen. En dokumentär om en flygkrasch för över 30 år sedan.

Intervjuer med männen som överlevde kraschen rätt in i fjälltopparna i Anderna. Räddningen hittade aldrig nedslagsplatsen så de fick klara sig själva uppe till fjälls i över 2 månader. De dog en efter en och blev till slut tvungna att livnära sig på köttet från sina döda och nedfrusna olyckskamrater.

Det tog lång tid innan de förstod att ingen räddning skulle komma. Då de insåg att de själva måste ta sig närmare civilisationen för att hämta hjälp - en civilisation som de inte ens en gång visste var den fanns. Bara fjälltoppar åt alla håll, snö och is.

Det tog 10 dagar för två avmagrade - en vägde visst bara 38 kg!) - män att ta sig till en fjällsluttning där det fanns rinnande vatten, barmark och även betande djur. De blev upptäckta av två herdar som tog dem tillbaka till verkligheten. Och sedan blev det helikopterfärd för att visa räddningsmanskapet var de andra få överlevande fanns.

Programmet avslutades med att de som överlevde tillsammans med sina barn och släktingar till de som dött, tog sig upp till olycksplatsen för att ta farväl. Det sades många kloka ord av dessa fantastiska människor. Det pratades om hur de hanterade ovisshet, rädsla och oro inför att inte veta vad som skulle hända, hur de skulla vara att dö och allt annat som rörde deras tankar under veckor av extrema umbäranden.

Och här sitter vi, julfeta och mätta, inne i värmen och oroar oss för att kläder sitter fel, håret är spretit, köttet ska vara segt och att dammråttor gömmer sig under soffan.

Vad lider vi av för allvarlig mental degeneration? Varför tillåter vi oss att slösa tankeenergi på så meningslösa och icke livsviktiga tankar...

När jag satt där i soffan så tänkte jag för mig själv:

Från och med nu ska jag inte oroa mig för något över huvud taget. För i mitt liv finns inget som ens är värt att vara rädd för eller något som överhuvudtaget borde ge mig rätten att ta till någon form av oro.

Sedan skickade jag en varm tanke till alla dessa människor som med kraft och mod överlevde och som av 1970-talets världspress kallades för kannibaler...

 ochningen och sedan höll sig vid liv i över 2 månader. i det kraschade planet högt uppe i Anderna