Du har säkert noterat skriverierna kring konststudenten Odell som valde att som exjobb spela självmordsbenägen och ångestladdad virrpanna uppe på Liljeholmsbron i Stockholm. Blev akutintagen på psyket och nu åtalad för att slösa med samhällets resurser.
Om det kan man ju tycka både det ena och det andra men vad jag tycker om nedanstående helt sanna självupplevda historia - det lär framgå:
Så här var det. På den tiden jag var ung och vacker jobbade jag på en skola. En av mina arbetskamrater var en ganska trevlig prick som syntes på publikplats på travet emellanåt.
Sent en natt när jag höll på att packa - skulle byta lägenheten mot boende på vischan - ringde telefonen. Min kollega var i andra änden. Han var väldigt ledsen. Jag visste att han låg under skilsmässa men blev ändå förvånad över hur han lät - och framförallt över tidpunkten han valt att ringa upp mig på. Han hade aldrig ringt hem till mig förut. Min bedömning var att nu hade han bekymmer - helt klart.
Jag lyssnade. Han sade sig vara djupt deprimerad, ville inte leva och behövde någon att prata med. Eftersom jag aldrig varit med om dylikt samtal så tog jag det på blodigt allvar. Lät honom prata på för att få en bild av hur allvarligt läget var. Han ville inte vara ensam och ville att jag skulle komma. Själv var jag absolut inte på hugget för att var någon amatörpsykolog men vad skulle jag göra som medmänniska? Det var mitt i natten och i andra änden av tråden satt en ledsen människa som jag uppfattade var i akut livskris. Så jag bestämde mig för komma förbi så han slapp vara ensam i denna stund.
Så iväg for jag. Tankarna for lite hit och dit under bilturen. Tänk om han hänger i taket? Har jag någon kniv i bilen? Äh, va f-n, det måste ju finnas knivar där. Tänk om dörren är låst...
Nå, det var en bit att köra. Jag parkerade utanför villan och det var med blandade känslor jag gick mot entrédörren. Vad säger man åt en människa som inte vill leva? ... jag har ett bra tips till Skellefteå på torsdag, lopp 3...?
Jag hann inte ringa på dörren förrän den öppnades.
Framför mig såg jag en uppklädd man omgiven av en doft av rakvatten. Va f-n?! Har han precis kommit hem från krogen?!
Han mumlade nåt om att det var bra att jag kom. Men han slog ner blicken på ett sätt som fick mig att reagera. När jag passerade förbi honom i hallen möttes jag av bakgrundsmusik som fick mig att tänka på pizzerior eller restauranger i Grekland.
Blicken svepte över rummet - jag hade ju aldrig varit där - och ögonen fastnade på rumsbordet. Där låg varken rep eller pistol, däremot 2 vinglas och nytända ljus...
När han pratade luktade han sprit. Då kom en akut trötthet över mig. Menade den arme självmordspatienten att han i fyllan ringt mig, spelat livstrött för att lura hit mig? Så dum kan han väl ändå inte vara...
Jo, det ska ni veta - han var ännu dummare. Jag hann bara in genom dörren sedan fick jag freda mig. Efter några väldigt snabba rundor runt rumsbordet drog jag järnet ut genom dörren och till bilen.
När jag vred om bilnyckeln var jag så förbannad att jag för ett ögonblick nästan tänkte gå in igen och hjälpa honom taga sig av daga, hann se att jag hade både grimskaft och hundkoppel i baksätet ...
På vägen därifrån hade jag all tid i världen att tänka igenom det som hänt. Jag har hört talas om skrupelfria personer som flera gånger begjort att få ledigt från jobbet med motivet att morsan ska begravas. Riktiga knäppjökar som nu fått tillökning av en ny.
Hur det gick för han? Tja, min kollega lever än i dag.
Jag är inte långsint men det tog drygt 25 år innan jag kunde ge honom en avmätt nick som hälsning när vi möttes på gatan. Det känns kanske lite futtigt i jämförelse med Nelson Mandelas förlåtelse riktad till de som satte honom i fängelse i över 25 år...