Ponnytravs-Marielle - alias Brudhalvan - följde med som resesällskap till hästkliniken i Uleåborg. 30 grader varmt och 60 mil var inget som störde den tjejen.
Inte heller verkade hon störd av att hon tidigt som tusan dagen därpå lasta sin shettis Pinto för en 30 mila resa till Lyckele.
Och inte heller verkade hon bekymrad över 30 mil hem igen - nej nej, hon skulle ju åka karusell på kvällen - den var ju fest i stan - Boden Alive. Ja, dessa ungdomar. Vars får dom sin bensin ifrån.
Nå väl. Hon hade som uppgift att hålla koll på Örjan där bak i transporten. Kolla så att han mådde bra i den stekheta värmen. Och det gick ju bra med hjälp av övervakningskamerans lilla display.
I Uleåborg fick hon av veterinär Henrik Wickström lära sig vad en linjegångare är och hur en häst rör benen i full fart. Hon tyckte det var intressant att sitta i bilen med veterinären när den låg bakom och utmed Örjan och mig inne på Uleåborgs travbana.
På hemvägen började hon fundera över upplägget hon skulle ha inför starten med sin Pinto. Han skulle starta i två lopp. Ena loppet stod han start och var den som blev jagad. I andra loppet var han den som fick jaga de andra eftersom han stod på 180 m tillägg - vem tusan kom på det där upplägget?!...
Vi diskuterade lite fram och tillbaka. Brudhalvans hjärna gick på högvarv - när hon blir tvärtyst och tittar med en lite inåtvänd blick, ja då vet jag att hon börjat fatta beslut och planera inne i skallen.
Jag lämnar av henne hemma vid midnatt. I handen har hon mitt norska huvudlag. Hon ska sätta norsken på Pinto men ha den nere först och sedan öppna den - använda den bakåfram. Bra idé tänker jag samtidigt som jag tackar min lyckliga stjärna för att jag inte är morsa och farsa till den där bruden i morron på morron... om knappt sex timmar ska hon upp igen och lasta hästen för en väldigt lång heldagstur igen. Undrar hur de gör för att väcka den där när hon väl har somnat in....
Vid lunchtid ringer telefonen. Det är Brudhalvan som rapporterar att farsan hennes slagit vad med henne. Han verkade inte ha trott på idén och sa att brudhalvan skulle få 500 spänn om det gick bra...
- Nå, hur gick det? undrar jag nyfiket.
- Vi vann! Jag behövde aldrig rycka norsken för ingen hann ikapp! Farsan är skyldig mig en femhundring!
- Grattis, det var bra! Nå, det andra löpet då?
- Pinto gjorde det bra men han hann aldrig i kapp - vi hade ju så mycket tillägg. Men han var bra!
Jag har inte hört resten. Brudhalvan var ju lite lätt i koma inför att få åka karusell på kvällen. Karusellbiljetterna kostade visst kring en femtiolapp! Tur att hon vann slantar av farsan sin! En fungerande oanvänd bakvänd norsk kunde alltså generera in 10 karusellrundor - inte illa!