Kör Storklas över tallheden. Det sprutar regnblöt sand i stora klumpar. Tur att jag kom ihåg glasögonen idag...
Vi befinner oss på ett militärt skjutfält. Jättefina träningsvägar med varierat underlag. Allt från stenhård grusväg till bottenlös sand. Sikten är bra och VÄLDIGT VIKTIG. Det gäller att ha lite handlingsberedskap för här kan man bli jagad av stridsvagnar eller köra rakt in i ett kamoflerat läger för värnpliktiga. Det brukar hända sent på hösten, inte ännu. Ibland går det tio bassar på varje tall i skogen så här får man vara alert.
Men så är det inte idag. Ser på håll blinkande ljus i övre änden på en lång backe med lös sand. Saktar farten. Både jag och Storklas spanar. En vajer är spänd tvärs över vägen och ner i det djupa diket vid sidan om sandvägen. Just den här raka uppförsbacken funkar bra att rida uppför. Behöver inte rida fort för att pulsen ska stiga. Men underlaget är lite för löst för min smak när jag kör, så vi brukar bara lunka förbi och ha det som en transportsträcke - ej träningssträcka.
Idag stannar vi upp eftersom det visar sig ligga ett militärfordon på sida djupt nere i det sandiga diket. Hur tusan hamnade den där, hinner jag tänka. Att dom kör i den lösa sanden... Inte konstigt att de fastnar men lite konstigare att de hamnar på sida liggandes i diket?! Kanske det är värnpliktiga som buskört...
Vajern går ej att passera så vi vänder om där bland tallarna och lufsar iväg åt andra hållet. Lyssnar efter stridsvagnsmuller men det är tyst. Storklas börjar kännas nästan som en vanlig häst. Han har vuxit rätt upp och först nu vid fyra års ålder börjar kroppen sätta sig och det kalviga rörelsemönstret stabilisera sig.
Jag gillar den stora klunsen även om man ibland önskar att man hade både lösnäsa och mustasch när man varit ute och kört. Hade han varit en grabb i skolan så hade han aldrig blivit vald till något lag. Han har varit som långbenta rangliga grabbar kan vara. Snubblar över sig själv och rör sig som om de i ena stunden är stelopererade och i andra ögonblicket övergått till att bli en lealös slajm. Dessutom är han så blyg och försiktig. Låter alla passera i matkön innan han själv äter... längst ner i rangordningen för det mesta.
Plötsligt spanar han in något på avstånd. Jag tittar i samma riktning och ser något flera hundra meter bort mellan tallarna. En bil, två män och när vi närmar oss så ser jag att de håller bössor i händerna. Civilister, inte militärer, tänker skjuta mitt i skogen?! I riktning mot den väg jag och många andra kör genom skogen. De står förvisso i en glänta men kommer man med fart så blir det ju som att vara ett rörligt mål på älgskyttebanan som kommer farandes in från ena hållet och passerar tvärs över deras osynliga skjutvall.
Lite farligt... jag har en knallorange regnrock så jag syns. Hinner passera förbi deras skjutriktning utan att bli påskjuten. Tack för det. Daskar Storklas i rumpan och styr mot skyttarna.
- Vad skjuter ni med? ropar jag åt två ungre herrar som förutom bössor har med sig kartonger och lådor.
- Hagel, svarar en.
- Kan inte ni flytta er till skjutbanan en kilometer bort? Det sprutar av folk, hästar och hundar just här. Det är fel ställe att skjuta.
De hade hört vad jag sagt så vi lufsar vidare. Passerar en stund senare samma plats men nu är de borta. Kör hemåt och upptäcker dem vid skjutbanan precis vid infarten hem till oss. Bra! Där kan de skjuta sig less utan att skada någon. Tack för det.
.