Sitter i en buss på väg hemåt i natten. Är en av drygt 40 personer som åkt med Norrbottens Travsällskap till Sundsvall på trav. Det är som att vara med i Sällskapsresan 5. Stig-Helmer och norrmannen är utbytta mot lokala travoriginal från Boden.

Längst fram i bussen sitter herrarna med grått hår. Intellektuella typer som i ena stunden med en robots säkerhet rabblar upp dikter från småskolans hemläxor. Vi lyssnar med gapande mun på strofer ur svenska litteraturhistoriens största mästerverk.

I nästa stund leker de Fråga Lund med bara ett ämne på tapeten: trav, travhästar och travfolk. De söker efter hästnamn långt bak i minnesbanken och försöker bräcka varann med trixiga frågor. Varje byaskylt efter E4-an kommenteras:

- Vilka bra hästar har kommit från Vebomark? frågar sportchefen som om han nu skulle minnas det.

Mycket surr och gissningar och ingen kan svaret. Skratten ekar.

- Va hette den där hingsten som bröderna Forslund hade?! Jag vet vad han hette men kommer tusan inte på det just nu.

Svaren tangerar gränsen för där minnet tar slut och seniliteten tar över.  Vem hade banrekordet då och oddsrekordet då? Totochefen är som en gammal databas och rabblar exakta odds, datum och utdelningar på V5. Va lider dom av?! Är det Dolda kameran... Till och med bussbolagets chaufför har kört häst på Bodentravet...

Mitt bland snack om stötkuskar, bokningar av spel och rejäla totovinster kommer repliken ur gubbhögen:

- Jag har alltid haft otur i kärlek men spelet, det har verkligen gått åt helsike!

 Bussen - som precis nått Sävast  dvs 15 minuter kvar - exploderar av skratt. Bussen saktar av och ett par travtok kliver av vid vägkanten mitt i becksvarta natten.

- Jag har varit kär många gånger, fortsätter rösten. En gång var jag kär i en kvinna som var så smal att hon gick av i Sävast!