I morgon är det fyra veckor sedan vi startade sist. Det var då Skogans Surprise tog sin första seger då han med Lotta i vagnen vann på Bodentravet 080313. Det var jättekul och jag vrålade hål på ännu ett par trumhinnor. Tips: Stå inte bredvid mig när hästen startar!
Dagen därpå tyckte Skogans Surprise att det skulle gå fort och vara roligt. Tillsammans med sin yngre förvuxna kollega "Storklas" lekte han skoterrallyt i djupsnön i rasthagen. Tre rejäla lager skare och snö upp över framknäna, fattar du problemet... Lägg till rejält vinterbroddad och kaxig som bara den.
På håll såg jag dem hoppade jämfota i djupsnön. Såg hur de skuttade tätt inpå varandra. Det syntes på flera kilometers håll att det var svårsprungen "tung bana".
Trodde först att det var en röd t-shirt som blåst in i hagen. När jag kom närmare såg jag vad det var ... och fattade varför Skogans Surprise fortfarande stod stilla på samma fläck...
Att han hade trampat sig kunde man ju räkna ut men hur mycket en häst egentligen kan trampa sig har jag aldrig tidigare funderat på. Jag kan meddela att en häst kan trampa sig både STORT - BRETT - DJUPT.
Blodet hade sprutmålat snön där han stod. En blodsprejad linje visade vilken väg han tagit sig dit. Hästen såg lite moloken ut. En snabb blick visade att halva karleden var borta ...
"Det är ingen idé att sy där - det spricker bara upp."
Så sa min veterinär när han valde att hämta ungen sin på dagis istället för att göra en ambulansutryckning till mig.
En kvinnlig veterinär anlände och sa att det såg bra ut fastän det såg rent fördjävligt ut. Fattar du? Senor och ligament hade klarat sig - det var det glada budskapet. Och hon var glad själv och sydde med fina korsstygn. Måste haft minst femma i syslöjd. Hästen var förvånansvärt samlad och gillade den småvuxna skrattande veterinären.
Ja, då var det bara eftervården kvar. Efter en vecka var det mesta av broderiet försvunnet och ersatt av två enorma fläskläppar som såg ut som en pratande mun varje gång hästen rörde på benet. ..
Skogans Surprise blev boxfånge i nästan 14 dagar. Ledde honom försiktigt hundra gånger om dagen - minst. Å jag som inte ens tycker om att gå... Hagen ersattes av mig och ett grimskaft. Måste ha gått flera mil varje dag. Kompisen Storklas gick han miste om - liksom havreransonen.
Efter två veckor tystnade munnen i karleden och Surprisen började bli lite väl lätt på foten. Fläskläpparna återfick vanlig läppform och jag selade ut. Första dagen hoppade han jämfota som en rodeohäst i en kilometer. Utan att trampa sig! Nu ser det ut som ett tvärsnitt på en frukostkorv ungefär och det är dags att börja fundera på snabbjobb igen.
Tiden går väldigt fort - det ser man först när man räknar alla planerade starter man bommat ...