När man värmde Ajax K - min gamle starthäst - så fick man alltid åka hysteriskt fort på bortre långsidan första bakvarvet. Sedan fick man åka väldigt långsamt i stall- och sävastsvängen. Förbi publikplats och bortre lång, där spelade han Allan. Uppvärmning fattade han aldrig vad det var. Han remmade runt på för honom lämpligt vis. Sen var han nöjd och värmd.

Örjan med körgrimma och utan käk. Vi skrittar in på banan och lyckats tajma in två som kommer i redan uppvämd fart i bakvarv... Örjan svarar och jag åker med i två varv. Då har vecket på jackärmen gjort att björngreppet lett till att ena handen vart svimfärdig av blodbrist. Den andra handen satt på en arm som blivit vääldigt lång.

Gubben nästan vrider sig i skratt när jag söker mig mot utgången för att skritta på lillvolten så blodet ska återvända och armen dra ihop sig till normallängd.

- Jag har Lotta i telefon. Hon hälsar: NU VET DU HUR DET KÄNNS!

Haha. Örjan trivs med att tänja ut hals och nacke, att riktigt luta sig mot handen. Som att stretcha sin egen hals enligt gubbens sätt att se det.

- Var glad över att han är på hugget. Låt honom stretcha, inte gör det något! Lotta skrattade när jag sa att du lutade dig tillbaka och att du blev tvungen att vila efter två bakvarv.

Jag ids inte svara.

Tar ny sats. Försöker köra några bakvarv till men nu fick Örjan syn på nya hästar att jaga med blicken. Två varv sen in i depå för att låta fingrarna återfå normalt blodflöde.

Numera gillar Örjan att visa sig stark...