För länge sedan - väldigt länge sedan - hamnade man ibland i tävlingssituationer. En gång var det skoltävling i längdskidåkning och det var ju bara att vara med - vara sig man ville eller inte. Och så var det även just denna gång.
Minns ej hur gammal jag var. Jag var en hejare på att åka skidor - en talang fick jag höra senare i livet - men totalt ointresserad av att hasa lagg i träningssyfte. Nä, det var häst som gällde och när man hamnade i skidspåret, ja då gick det ändå bra, fastän jag inte tränat. Jag brukade faktiskt vinna ganska ofta.
Men jag borde kanske tränat lite teknik ...
Vid detta tillfälle hade jag kört i kapp alla som startade före mig och på väg in mot mål - Björknäsvallens idrottsplats - hann jag ikapp den som ledde loppet. Jag låg alldeles hack i häl och hade kunnat köra om precis när jag ville men jag tänkte:
- Jag kör om henne snart.
Fick bromsa för jag åkte med mina skidspetsar upp baktill på hennes. Och jag tänkte:
- Jag kör om henne snart...
Men jag kom som aldrig till skott. I sista sväng - in mot själva upploppsrakan - såg jag farsan slinka in genom entrén till idrottsplatsen. han vevade med armarna och skrek:
- Kör om!!! Skrik UR SPÅR!!
Men då var det ju en kurva och jag tvekade lite. Kanske jag tänkte att det var lite vanskligt att byta spår i svängen... jag minns inte.
Det handlade ju inte om att orka för hon som låg före körde ju så sakta. Och det hela slutade med att jag inte gick ut ett spår - inte heller ropade jag UR SPÅR. Jag fattade aldrig beslutet och vips så var vi i mål.
Jag funderade inte nåt mer på det. Farsan däremot kunde inte för sitt liv begripa varför jag inte gick förbi eftersom jag inte var i närheten av att vara trött eller sliten. Och jag hade liksom inget svar. Det var ju som om jag aldrig kom till skott... Jag kom tvåa.
Igår startade Örjan i Boden och Maria körde. Hon kom heller aldrig till skott. Och vips så var det mål och de hade inte kommit in i loppet ens.
- Varför körde jag inte? Det gick ju så sakta.
- Han svarade fint när jag styrde på. Men sen vart det stopp i tredje och då tänkte jag att jag kan ju inte ta ett fjärdespår - tänk om han blir trött. Och sen var det ju för sent.
Jag körde upp bredvid Petter Lundberg en gång. Det var efter ett provlopp. Jag flinade när han hade åsikter om att jag då körde för licens (det rann ju ut i sanden eftersom hästen startade i första hand och var licenshäst övrig tid... kusen både ålderspensionär och död idag).
Petter försökte förklara för mig att det är så snabba beslut som ska fattas i löpen... Och jag hade ju dessutom en snabbloppare. Och?! Tycker du att jag är trögfattad eller va?! Jag höll på att skratta ihjäl mig. Bara för att jag är lika gammal som hans morsa så betyder det ju inte att jag är senil..
Travlopp är en fantastisk skola. Det är så många parametrar som ska vara rätt för att du ska vara först i mål. 12 hjärnor som i varje sekund fattar beslut som påverkar 12 andra hjärnor och 12 hästar. Är du snabbtänkt i matte så kan du prova räkna på totala antalet möjliga beslutsalternativ som snurrar i luften under ett lopp över 2140 m.
- Varför körde jag så?
Ja, det undrar mitt unga skidåkarjag och säkert kusken Maria också. Och det måste garanterat Petter Lundberg också tänka då och då...
Men en som garanterat funderar över samma fråga och säkert ältar lite mera, det är nog amerikanska stjärnkusken Tim Tetrick som inte ens var på plats bakom startbilen när Elitloppsförsöket släpptes iväg...
så, det finns ingen anledning att hetsa upp sig! Vi har ju bara 15 minuter hem ...