Skogans Surprise visade redan när han kom hit att han tyckte att veterinärer luktade pyton och var skumma.

En veterinär som skulle kolla tänderna såg ut som Janne Långben med ryssmössa på! Usch!

En annan skulle sy nåt sår som han hade åsamkat sig själv via hysteriskt spring i hagen - det var en mycket skum person som kröp efter golvet. Försök inte me mej!

Men så en gång så dök det upp en helt annan typ av veterinär. Dagen efter Örjan vunnit sitt första löp levde han rövare i djupsnön. Klöv ena ballen och karleden. Delade sidobrosket i två delar och det rann så mycket blod i snön att jag trodde det blåst ut en röd t-shirt i hagen...

En allvarlig sårskada med andra ord. Och det kom en distriktare farande ganska så omgående. En liten fnittrande tjej som som inledde med att tala om att hon hade fel på synen.... och såg bättre när det var riktigt mörkt...

Tänk hur tankarna inne i min skalle gick - min värdefulla häst - inte vill jag att någon halvblind ska sy...

Det som fick mig att börja tänka i helt andra banor var hur hästen reagerade på veterinären. Han stod med spetsade öron, sniffade lite på henne när hon hälsade på honom. När hon kikade på såret kikade han bara i ögonvrån. Kusen var helt cool! Han har - vare sig före eller efter varit så lugn i lag med en veterinär! Som om han var en annan häst!

Vad skiljde henne från andra veterinärer ? Jo, hon fnittrade hela tiden och pratade högt för sig själv och talade om exakt vilka moment som hon höll på med. Lugnt och stilla och väldigt metodiskt gick hon tillväga och förklarade - åt sig själv och hästen - vad hon såg i såret, vad det innebar och vilken åtgärd hon beslutat sig för. Lokalbedövning utan någon diskussion. Och hästen stod som klassens ljus med all fokus riktad mot veterinären som kröp på golvet och pratade för sig själv.

Jag och gubben stod bredvid och tittade på hästen och sedan på varandra. Det tog ju ett tag för henne att få ihop alla delarna men det hela förlöpte utan att hästen rörde en fena - detta har aldrig hänt förut.

Och vad skiljde henne från alla andra?! Tja, hon fnittrade, var glad och informerade hästen hela tiden.

Jag tänkte på den episoden när jag läste KG Holgerssons bok Mitt liv & mina hästar - du kommer att bli tvungen att köpa den för jag fortsätter att plocka små korn ur den...:

Det hände ibland att Sac au Dos hade ont i ett knä och behövde sprutas. Familjen Lotelius var goda vänner med Lennert Rådberg, chefskirurg på Veterinärhögskolan, så det var naturligt att han behandlade hästen.

Eftersom han var verksam på en läroanstalt fanns alltid åskådare. Rådberg har berättat hur han första gången försökte behandla Sacce med brems - gick inte, utan brems - gick inte. Då ringde han till min husveterinär Gunvor Lydin och frågade hur i hela friden hon klarat av att behandla hästen ensam:

- Sätt ett bord framför honom, lägg allt du behöver på bordet och så berättar du för honom vad du ska göra, då står han!, sa Gunvor.

- Jag gjorde som hon sa, till alla elevers stora nöje, och tror du inte hästrackarn stod! Då skrattade de inte längre, däremot ville alla klappa honom och tala om hur duktig han varit som dresserat doktorn, berättade Lennart Rådberg.

Hur ska man kunna glömma en sån häst? Det går inte."

KG Holgersson säger att man ska prata med hästar. Jag instämmer. Det viktiga är kanske vad man pratar om...