I slutet av juli försvann travhingsten Big Toro från hagen där han gick tillsammans med sitt sto Ashton. Spårlöst borta i en gigantisk hage som ramar in flera naturtyper. Där fanns skogsdungar, kärr, bäckar och raviner.

Hagen söktes igenom med hjälp av hundar och massor av folk. Helikopter sökte från luften och till och med värmekamera användes men hästen gick inte att lokalisera i den täta vegetationen. Jeanette, ägaren, vandrade genom täta snår och plaskade efter bäcken men fann intet ett spår. Eftersom stängslet var helt söktes det intensivt i hagen men terrängen var av sådan art att det var omöjligt att veta att man kollat överallt.

En nedstämd med samlad Jeanette ringde igår. De hade hittat Big Toro död i bäckravinen som löpte genom hagen men inte i hagen utan 300 meter utanför. Han hade tagit sig genom stängslet utan att det gått sönder och sedan tagit sig i riktning mot en rakbana. I bäckravinen vid rakbanan låg han, troligtvis hade han fallti ner och brutit nacken. 

Man tänker mycket när ett djur försvinner. Man söker och tankarna far. Det ena och det andra skräckscenariot kör som en spelfilm genom skallen. Timmar blir dagar och dagar blir veckor. En plågsam tid.

När ett djur försvinner måste man på något vis komma till ett bokslut oavsett hur det ser ut. För Jeanettes del blev bokslutet tårfyllt och följdes av tankar på hur det kunde ha gått om hon fortsatt sitt sökande efter bäckravinen. Hon hade ju sökt i bäckravinen men inte så långt bort. Tankar som kommer i sorgens stund. Tänk om jag gått längre kan ersättas av: Tänk om Big Toro nöjt sig med att hålla sig i närheten av sitt sto.

Men det går inte att tänka om ett skeende. Tyvärr.